3/2016 OTRYCKT

 

BEFRIA POESIN FRÅN BOKSIDANS TYRANNI – VILHELMINA ÖHMAN

FRÅN SLAMMET DÄR DIKTYNGLEN FÖDS: ETT ESTRADPOETISKT VÄGNÄT – NINO MICK INSTAGRAM AVMYSTIFIERAR POESIN – HANNA YLÖSTALO

POETRY SLAM INTE ALLAS KONST – JONAS FORSBACKA

KAN MAN ÅTERPLANTERA EN SNITTBLOMMA? – POLINA KOPYLOVA

LÄROPLANEN OCH LITTERATUREN – ROFA BLAUBERG

"JAG MÅSTE SKALA AV VARDAGSTRASSLET INNAN JAG KAN SKRIVA" – VILHELMINA ÖHMAN ”BOKHYLLAN ÄR SOM ETT STORT MINNE”– EDITH KETO

RESAN / EL VIAJE - ROXANA CRISÓLOGO CORREA

ATT GÅ UR – VILLE LINDHOLM

ODE TILL EN BRUSTEN VÄRLD – DANIEL NYMAN

FRÅN BÖRJAN TILL SLUT – DANIEL NYMAN

DET HÄR ÄR POESI – HEIDI VON WRIGHT

VÄLFÄRDSLÄCKAN – MELINDA ”DIZI” LÖNNBERG

 

Ledare

Befria poesin från boksidans tyranni

Text: Vilhelmina Öhman

 Befria poesin från boksidans tyranni. En omformulering av ett citat av Bruno K. Öijer. Att befria poesin från boksidan var Öijers motiv för att börja med estradpoesi. I det här numret av Kontur fokuserar vi på all annan poesi än bokpoesin.

 

Uppfattningen att poesi inte är till för vanligt folk, att en måste vara född med en särskild kulturell ådra eller född in i ett kulturellt sammanhang för att förstå den, är utbredd. Ur viljan att förändra den inställningen föddes Poetry Slam i USA på åttiotalet. 1994 tog poeten Erkki Lappalainen Poetry Slam till Sverige och 1995 genomfördes det första svenska mästerskapet. Sedan dess har rörelsen expanderat och nu känns det som om Finland äntligen har hakat på.

 

Den största skillnaden mellan bokpoesi och framförd poesi handlar mycket om tid och rum. Poetry Slam är temporal och har en given tidsram – tre minuter – medan bokpoesin är mer rumslig och spatial. Självklart har den framförda poesin också en rumslighet eftersom den framförs på scen, men sedan försvinner dikten. Om det ska finnas tid att skriva måste det också finnas ett visst kapital och om en vill bli publicerad krävs det också ett socialt och ett kulturellt kapital. Men i Poetry Slam kan vem som helst uppträda med sina dikter. Eller?

 

Det frågar vi oss i det här numret av Kontur - Vad har hänt efter åttiotalet? Har förhoppningarna om att skapa en mindre elitistisk poesi infriats eller är det, som Jonas Forsbacka skriver i sin kolumn, "bara högskolestuderande inom humaniora och konst, många sotarmössor och stickade tröjor", som sitter i Poetry Slam publiken? Är Poetry Slammet idag folkligt eller elitistiskt? Detta nummer utforskar olika vägar som poesin kan ta, diskuterar eventuella fördelar med poesi som lever utanför boksidan och leker med olika framföranden. Ni kommer få läsa en text av Nino Mick, svensk mästare i Poetry Slam, bekanta er med årets Arvid Mörne-pristagare och ta del av experimentella dikter av Heidi von Wright, Ville Lindholm och Melinda "Dizi" Lönnberg.

Vilhelmina Öhman är redaktör för Kontur.

Estradpoesi

Från slammet där diktynglen föds: ett estradpoetiskt vägnät

Text: Nino Mick

Foto: Masa Bezra

Alla mina stigar leder ner i ett träsk. Jag lyckas inte separera publik från poet, poet från arrangör, arrangör från aktivist. Lyckas inte separera dikt från kropp, kropp från rum. Lyckas inte separera konstformen från dess vägnät. Jag tänker på tryckkonsten som en asfalterande praktik. Jag avundas boklitteraturen dess infrastrukturer. Bokmässorna, förlagstraditionerna, litteraturvetenskapen, stipendierna, biblioteken, litteraturpriserna, skrivarlinjerna. Det är självklart ingen motorväg att ge ut en bok. Men det finns vägar, med skyltar (och gränskontroller). Vägen dyker upp på Google Maps.

 

1.

 

Erkki Lappalainen, född i Eno i Norra Karelen, var en metallarbetare som på 60-talet arbetskraftsinvandrade till Sverige. 1970 pluggade han svenska på Biskops-Arnös folkhögskola i Stockholm.1995 importerade han den estradpoetiska tävlingsform som heter poetry slam. Fram till sin död 2010 var han med och byggde den estradpoetiska infrastruktur som fick mig att hitta in i poesin. Att gå ner mig helt i det träsket.

 

Om vi intresserar oss för storfiskar så måste vi också intressera oss för träsket där diktynglen växer till sig. Förutsättningen för liv.

 

Poetry slam startas av en byggnadsarbetare i Chicago. Året är 1986 och Marc Smith upplever poesin som approprierad av akademin, avskuren från vanligt folk. Han arrar poesikvällar på jazzklubben The Green Mill. En kväll ger han poängtavlor till random publikmedlemmar. Det är mer än poängtavlor. Det är mandat att tänka, känna och tycka om poesi. Ett sätt att göra det även utan tillgång till akademiskt språk. Smith snor namnet ”Slam” från baseball.

 

Smith var naturligtvis inte först med estradpoesi. Slamhistoriker i USA har spårat influenser till blackface-shower under tidigt 1900-tal, till bohemrörelser, beatpoeterna och Black Arts Movement. I Skandinavien kommer andra influenser behöva lyftas in i slammens ännu oskrivna historieböcker. Smith var inte ens först med idén att tävla i poesi, det gjordes redan under Antikens olympiska spel. Men det slammen innebär, genom sina ibland rigida strukturer av deltävlingar, finaler, laguttagningar, nationella och internationella mästerskap, är ett enormt vägnät för talad poesi. Byggnadsarbetaren Smith konstruerade ett urbant Chicago; Poeten Smith konstruerade en världsomfattande estradpoetisk infrastruktur.

 

2.

 

Ska jag berätta hur jag offrar min kropp till dikten. Hur publiken kopplar kroppen till diktens jag. Att läsa egenskrivna dikter på scen blir ett identitetsskapande performance. Oavsett hur fiktivt jaget är, så är upplevd autencitet del av det som bedöms. Du blir inte kvitt kroppen. Du blir inte kvitt publiken. Har du hört nåt så kladdigt.

 

Ska jag berätta om alitterationer, anaforer, rimscheman, refränger, upprepningar och sång; sånt som estradpoeter tar till när dikten orienteras temporalt istället för taktilt. I tiden, och inte i rummet. I en diktsamling har texten placerats omsorgsfullt på boksidan, inspirerad av grafisk form, hur ord ser ut likväl som hur dom låter. Dom mest eleganta estraddikter kan se klumpiga ut på boksidan. Ska jag berätta om det internaliserade förakt som skapas när estradpoeten mäter sig mot normen. Vissa dikter behöver aldrig deklarera JAG ÄR POESI. Det finns andra som gör det åt dom.

 

(Men jag föreställer mig världen innan tryckkonsten och ser tydligt min plats där. Jag lever i världen efter youtube och ser tydligt min plats här.)

 

Ska jag berätta om mindervärdeskomplexet och hävdelsebehovet, att titta mot böckerna, förlagshusen. Ambivalensen; att börja gå därifrån och ändå ropa över axeln: älska mig! Erkänn mig! Ska jag berätta om att tjäna mer pengar än utgivna poeter och nå fler människor och ändå fortsätta känna sig mindre värd.

 

3.

 

Det är lätt att romantisera poetry slam som en protest mot etablissemanget, en motrörelse, en verbal käftsmäll. Den bilden är attraktiv och säljbar men också delvis falsk. När Erkki Lappalainen startade Sveriges första poetry slam, i Rinkeby kulturhus, hade det inte varit möjligt utan Iris Berggren på stadsdelsförvaltningen i Rinkeby. Efter svenska riksdagsvalet 2006 fick de borgerliga Allianspartierna majoritet, och kulturen mindre pengar. Så även Rinkeby poetry slam, som dog ut efter tio år. Jag får berättat för mig att slammet inte var särskilt lokalt förankrat. Poeter och publik var till större delen tillresta. Att bli omhuldad av institutioner ger stabilitet, men baksidan är ett beroende, en sårbarhet. Kan det ibland vara mer stabilt att bygga ett vänligt och välmående gräsrotscommunity, än att förlita sig på kommunal styrning?

 

Jag går till Café Hängmattan, min hemmascen i Göteborg. Poesin är karaktäristiskt ”slammig”, influerad av amerikanska youtubevideos liksom det flertal svenska mästare som slammat för Göteborg (inklusive undertecknad). I Falkenberg en timme söderut är poeterna mellan 14 och 82 år gamla. Ytterligare en bit söderut i Helsingborg får tävlande poeter vara max 22 år. Det är hundratals unga i publiken. Malmö har prosalyriska influenser, fler läser orimmat från papper. Varje ankdamm utvecklar eget liv.

 

Jag far med Amorella över Östersjön och Åbo poetry slam tar emot mig med fantastisk poesi. Arrangerar gör ämnesföreningen Prosa, en akademisk litteraturförening, vilket kanske kan förklara min känsla att poeterna har styrkan i det litterära snarare än det sceniska. Slammet körs bara varannat år (i samband med Åbo poesidagar) vilket gör dikterna ännu mer imponerande, och kanske också bidrar till att scenspråket känns oprövat. Hinner poeterna utforska scenens möjligheter?

 

Hur uppstår/skapas ett träsk? Jag mailar med Melinda LönnbergEstradpoesi FI och tänker att här kommer det hända grejer. Kanske för att behovet finns. Jag minns J som rörd när hon berättar hur det känns när den talade finlandssvenska litteraturen ockuperar Restaurang Skolan. Hur finlandssvenska, för att inte tala om österbottniska, slätas bort i tryckt text. Jag tänker på tryckkonsten som en asfalterande praktik. Myllret som begravs under. Som finner andra platser att leva på.

 

 

Nino Mick blev svensk mästare i poetry slam 2013 och förbereder nu för SM 2017 med resten av Göteborgs poetry slam. Hen skriver också dikter om plastrosor och turnerar med föreställningen Ninos ark.

 

Poesi på Instagram

Instagram avmystifierar poesin

Text: Hanna Ylöstalo

För många är Instagram inte bara en plattform att dela bilder på, utan också en ställe för att publicera poesi. Det kan föra poeten närmare sina läsare och ger möjligheten att blanda text med bild. Hanna Ylöstalo har bekantat sig med Instagrams poeter.

 

Instagram grundades 2010 och har i juni 2016 över 500 miljoner användare. Bild- och videoflödet överskuggas endast av Facebook, YouTube, Twitter och Google+ i popularitet bland sociala nätverk. Instagram återspeglar samhället, som en marknadsplats där det går att hitta konsumenter, produkter, förbrytare, åsikter och poeter. På Instagram filtreras innehållet genom en lins, förvrängs med filter, blir en del av en begränsad ordning där likes representerar popularitet och hashtags delar innehållet i fack.

 

Instagram beskrivs bland annat som visual storytelling, som lyfter fram visuella aspekter, berättande och berättelser. Det litterära närvarar på Instagram och även poesin florerar fritt i detta brokiga rum. Sökningar på termer som #poetrycommunity och #poetsofinstagram visar ett det kan vara svårt att sålla fram guldkornen, resultatet består av allt från slitna livsvisdomar där det visuella uttrycket står i fokus till rimmande dikter med flera verser. All dikt är inte heller integrerad i bilden utan kan också förekomma som bildens rubrik.

 

En populär svensk poet på Instagram är Anna Kristiansson, född 1993, som ligger bakom kontot @bokpoesi med över 13ᅠ400 följare. Kristianssons flöde består av bilder av bokuppslag där nästan alla ord är överstrukna med svart tusch och poesin skapas av de ord som blir kvar. Hon startade sitt konto för ungefär ett och ett halvt år sedan. För Kristiansson kändes det som ett enkelt alternativ att visa poesin via Instagram trots att hon skrivit mycket hela sitt liv utan att visa det för någon. ”Poesi är bra överallt, och på nätet kan det oftast vara enklare med poesi. Det känns mindre pretentiöst”, säger Kristiansson.

 

 

Skärmdump från Instagramkontot @bokpoesi.

 

Hedda Foss Lilleng är en norsk poet som delar sin poesi på kontot @heddalilleng med över 2200 följare. Lillengs poesi påminner om tryckt poesi i och med hennes val av simpel font mot vit bakgrund och ett finslipat uttryck. Lilleng rör sig ofta i centrum av vänstermarginalen men leker stundvis med det visuella uttrycket genom att placera raderna längre högerut i den kvadratiska bilden. Lilleng började publicera dikter i november 2014 och i dagsläget publicerar hon enbart poesi. Lilleng menar att poesi på Internet är ett positivt tillägg till tryckt poesi: ”Jeg er veldig glad i (dikt)bøker! Men Internet kan kanskje bidra med å ’avmystifisere’ sjangeren litt, og bringe poesien til et større publikum!”

 

 

Skärmdump från Instagramkontot @heddalilleng

 

Kristiansson säger att ett plus med Instagram är att en med lite tur enkelt når ut till många personer, även sådana som inte annars läser poesi. Minus är att populariteten kring tjänsten och ens eget konto kan mattas av lika snabbt som det blossat upp, och att hon själv ibland tröttnar på att göra bokpoesi eller för en stund bara bryr sig om mängden likes. Lilleng lyfter fram det visuella uttrycket som en viktig dimension av dikten, och menar att Instagram därför är ett förträffligt medium för just poesi. Det finns en förväntning på uttrycket som publiceras i mediet, Lilleng har märkt att vissa egenskaper fungerar bäst: ”tekstene må være meningstette, og ha en viss umiddelbarhet over seg.” Det kan uppfattas som begränsande men också som en god utmaning att försöka skapa passande poesi: ”skarpe rike bilder med kun få ord, uten å bli banal eller en klisjé.”

 

Poesin på Instagram har fört med sig mycket positivt för både Kristiansson och Lilleng. Lilleng har hittat sitt eget uttryck och intresset från följarna har gjort att hon uppmuntrats till att fortsätta. Båda har kommit i kontakt med andra poeter och Kristiansson har fått hålla utställningar och blivit intervjuad i olika medier. Lillengs dikter har blivit inkluderade i antologin Ren poesi och en ny antologi förväntas till hösten. Även på Kristianssons önskelista finns att ge ut en tryckt volym med bokpoesi. Trots att Kristiansson är en ”internetgirl” säger hon att det skulle vara kul ”att göra något som man kan hålla i handen.”

 

Internetpoesin har otaliga rum och på Instagram huserar en inspirerande skara som ser till att dikten tränger sig in i miljoner användares flöden. Ett tips på Instagrampoesi är Heidi von Wright som publicerar sina dikter och teckningar på kontot @heidivonwright. Kristiansson rekommenderar kontot @axfors på Twitter och Lilleng lyfter fram @cecilieblanca och @vildevalerie på Instagram. Instagram avmystifierar poesin genom att inkludera läsare och poeter – ett nödvändigt uppdrag som gynnar genrens livskraft!

Hanna Ylöstalo studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.

Kolumn

Poetry slam inte allas konst

Text: Jonas Forsbacka

Jag köper inte idén om att poetry slam finns till för alla. Kanske är estradpoeter särskilt bra på att skriva om klass, minoriteter och kön. Kanske finns estradpoesin till för många. Men allas konst är det inte.

 

”Poetry slam bygger på idén om att alla människor har åsikter om konst och att man inte behöver någon examen eller fina referenser för att legitimera det.” Det säger en tecknad gubbe i ett informationsklipp jag googlar fram på sökorden ”poetry” och ”slam”. Estradpoesi är poesi skriven för muntligt framförande och poetry slam är tävling i estradpoesi, där hen som vinner är framröstad av personer ur publiken.

 

Våren 2014 såg jag den svenska estradpoeten Nino Mick köra poetry slam. Det var på en pytteliten scen på Restaurang Skolan i Åbo. Vi var omkring femtio personer i publiken och jag minns att jag tänkte att det kändes som att bara högskolestuderande inom humaniora och konst var på plats. Många sotarmössor och stickade tröjor.

 

Nino Mick blev svensk mästare i poetry slam både individuellt och i lag år 2013. I det vinnande laget fanns också svensken Olivia Bergdahl. Bergdahl har varit estradpoet sedan 2001 och 2007 vann hon SM. Båda har de också tävlat i VM. I deras podd Ninos kompis Olivia för de båda estradpoeterna ett tramsigt samtal om estradpoesi, konst, kön, minoriteter och om vad de har gjort under veckoslutet.

 

Den sverigesvenska poetry slam-scenen är liten, med små kretsar som håller konsten vid liv. Man blir inte rik, men det går att leva på estradpoesi i Sverige – särskilt om man som Nino Mick och Olivia Bergdahl har vunnit stora tävlingar och jobbat intensivt. I Sverige finns också Dramaten, Riksteatern, stadsteatrar, klubbar och föreningar som då och då lyfter fram estradpoesin.

 

I Svenskfinland har vi andra resurser och traditioner. Sällan ser vi ju Svenska Teatern, Teater Viirus eller Wasa Teater sätta upp föreställningar med estradpoesi, tvärtom. Svenska Teatern gör ju Mamma Mia. De etablerade konstinstitutionerna måste förhålla sig till en publik som inte bryr sig särskilt mycket om konsten i sig. Många vill gå på teater för att skratta åt dialektskämt av Ted och Kaj. Det är en del av de stora institutionernas arbete, de ska finnas till för alla. Men estradpoesiscenen är mindre, Nino Mick pratar om den som underground.

 

– Jag skulle kunna rasera en stor del av poetry slam-evenemangen i hela Sverige genom att lönnmörda endast två personer, säger Mick i podden.

 

Människor utan desto större intresse för konst går väl inte och ser experimentella teaterpjäser på små scener? Inte heller estradpoesi på krogen? För att själv googla fram vilka olika kulturevenemang som ordnas i ens omgivning behövs ett ganska stort intresse för kultur. För att sedan gå ut ur huset, delta och engagera sig behövs lediga kvällar och pengar. Dessutom behövs kulturellt kapital. Alla har inte det.

 

De etablerade konstinstitutionernas dyra biljettpriser är inte inom räckhåll för alla, men så är det kanske inte heller de som ska bära estradpoesin? Kanske tycker kultureliten dessutom att estradpoesin är för ohyfsad och obildad – att den är för influerad av aktivism och Silvana Imamskt språkbruk. Kanske ska estradpoesin och poetry slam helt enkelt finnas just på de mindre scenerna? Visst är det fint att poetry slam-scenen vill vara en plats för alla, men det är det inte.

 

Alla har inte åsikter om konst.

 

Jonas Forsbacka är frilansjournalist och hörs i Folkets podd.

                                                                                    PÅ SVENSKA

        SUOMEKSI

Kolumn

Kan man återplantera en snittblomma?

Text: Polina Kopylova

Gå med i S:t Petersburgs författarförening, uppmanade en bekant en gång. Hen lät beslutsam, ja till och med krävande, som om det orsakade henne bekymmer att jag inte var medlem. Som om det annars skulle bli svårt att placera mig i det prestigefyllda facket tillsammans med de övriga ryska författarna.

 

Jag har ännu inte gått med i en författarförening, om man inte räknar med året i Finlands ryskspråkiga författarförening, där jag till och med hann vara viceordförande. Våra vägar skiljdes åt på grund av meningsskiljaktigheter och jag lärde mig att ett gemensamt språk och ursprungsland inte automatiskt garanterar samförstånd eller en gemensam värdegrund.

 

Som rysk författare bosatt utomlands ställs man inför några grundläggande frågor: Vem är du? För vem skriver du? Vem kommer att i slutändan läsa dina texter? Kanske ingen, förutom dina kollegor...

 

Det har länge ansetts vara skamligt för ryska författare att ta avstånd från moderskulturen och modersmålets hårda grepp. I landsmännens ögon blir denna författare en snittblomma som prydligt placeras i en annan kulturs fina, men ibland kyliga, vas. Med rötterna nyligen avskurna förtvinar kreativiteten och det mesta färgas av nostalgi.

 

Tanken på att jag själv skulle bli en sådan snittblomma oroade mig redan då jag gick till det finska konsulatet för att hämta mitt första uppehållstillstånd.

 

Jag gör en överraskande upptäckt då jag bekantar mig med kollegor som av en eller annan orsak har kommit till Finland: många nöjer sig med att bli en av snittblommorna, prydligt placerade i en Aalto-vas. Bemötandet de får är ofta det samma för alla: få översättningar utförda med små projektmedel och ännu färre uppträdanden, där publiken består av samma ansikten år ut och år in – blomhattstanterna. Jag förnekar eller förminskar inte de strukturella problem som finns och som kommer att finnas ännu under många år. Center för litteraturexport FILI:s pengar är menade för export av litteratur, men de används inte för att exportera mångkulturella författares verk. Så är det bara. Man får tänka kreativt, hitta sidovägar och söka pengar från olika håll. De första pengarna riktade specifikt till mångkulturella författare delades ut av Taik så sent som 2009.

 

 

 Då jag funderar på min egen situation återvänder jag alltid till samma förbannade fråga: vem ska läsa mina verk? Och på vilket språk?

 

 

 Idén om att börja skriva också på ett annat språk kom av en slump. Jag behövde få mina dikter översatta till finska så varför kunde jag inte själv göra det?

 

 

Jag försökte och insåg att skriva om texterna på ett annat språk är inte bara ett hjälpredskap utan en kreativ process, lika kreativ som att skriva det ursprungliga verket. Det andra språket, finskan, blev min spade för att kunna gräva en blomsterrabatt och återplantera en blomma som förlorat sina rötter.

 

 Man kan och ska inte förvänta sig att alla författare som flyttar till ett nytt land gör detsamma.

 

 En levande mångspråkig flora av litteratur återger också det som är traditionellt ”finskt” eftersom varje författare mer eller mindre medvetet bearbetar omgivningen i sitt kreativa arbete. Det sker en växelverkan mellan den egna och den omgivande kulturen. Därför är det viktigare för författare med olika modersmål att hitta inspiration från grupper med liknande värdegrunder och estetiska känsla, framom att bli medlemmar i traditionella författarföreningar.

 

”Tänk om du skulle bli medlem i Kiila?” Jag har lovat att fundera på saken. Förutom författare är jag ju också vänstersympatisör.

 

 

Polina Kopylova är en finsk-rysk författare och journalist bosatt i Helsingfors.

Översättning: Julius von Wright

Kolumni

VOIKO LEIKOKUKKA ISTUTTAA?

Teksti: Polina Kopylova

Sinun täytyy liittyä Pietarin kirjailijoiden liittoon — kehotti kerran eräs tuttu. Hänen äänensä kuulosti varsin päättäväiseltä, jopa vaativalta, sanoisin. Ikään kuin liittoutumattomuuteni aiheuttaisi hänelle huolta ja vaikeuksia luokitella minut siihen selkeään ja ansiokkaaseen lokeroon muiden venäläisten kirjailijoiden seuraan.

 

Oli miten oli, en ole edelleenkään liittynyt mihinkään kirjailijaliittoon. En laske tähän vajaan vuoden kestänyttä jäsenyyttäni Suomen venäjänkielisten kirjailijoiden liitossa, jossa ehdin hetken olla jopa varapuheenjohtajana. Erosin siitä syynä kasvavat erimielisyydet muiden jäsenten kanssa. Nyt ymmärrän, että yhteinen kieli ja lähtömaa eivät automaattisesti takaa yhteisymmärrystä ja saman aatepohjan jakamista.

 

Muuttaessa ulkomaille venäjänkielinen kirjailija tulee väkisin osaksi lähes 200 vuotta vanhaa diskurssia. Sen ytimenä on lähdöstä väistämättä seuraava rikkinäisyys. Kuka olet? Kenelle kirjoitat? Mitä varten? Kuka sinua lopun lopuksi tulee lukemaan? No, ei kukaan, paitsi kohtalotoverit…

 

Venäläisen kirjailijan muuttaminen pois emokulttuurin ja äidinkielen pitävästä otteesta oli pitkään katsottu — ja katsotaan edelleenkin — ”itsevahingoittamisena”. Maanmiesten silmissä tällainen kirjailija muuttuu ikään kuin ”leikokukaksi”, joka komistelee toisen kulttuurin hienossa, mutta kylmässä maljakossa. Side juuriin on katkaistu, luovuus kuihtuu ja kiinnostus jämähtyy tietyihin aiheisiin — usein niitä värittää nostalgia.

 

Itseäni sellaiseksi ”leikokukaksi” joutuminen — ainakin muiden silmissä — arvelutti vielä silloin, kun olin käymässä Suomen pääkonsulaatissa noutamassa ensimmäisellä oleskeluluvalla varustettu passini.

 

Tutustuttuani Suomeen eri maista ja eri syistä tulleisiin kollegoihin tein lamauttavan havainnon: moni tavallaan tyytyy ”leikokukan” asemaansa Aalto -maljakossa. Väriä ja muotoja on joka lähtöön. Kohtelu  — ja kohtalo — suunnilleen sama: harvat käännökset niukan projektirahoituksen kustannuksella ja vielä harvemmat esiintymiset, jossa yleisössä istuivat vuosien takaa tutut naamat — ne kukkahattutädit. Voi hyvinkin arvata, mistä kukista ne askartelivat hattukoristeensa.

En kiellä enkä aio vähätellä rakenteellisia ongelmia. Niitä on ja tulee vielä olemaan. Jos FILI:n raha on tarkoitettu kirjallisuuden vientiin, sillä ei käänetä monikulttuuristen kirjailijoiden teoksia, piste. Aiemmin oli keksittävä oikoteita ja haettava rahoitusta ikään kuin mutkan kautta. Ensimmäiset nimenomaan monikulttuurisille taiteilijoille tarkoitetut määrärahat jaettiin Taiken toimesta vasta vuonna 2009.

 

Pohtiessani omaa asemaa ja asennetta palasin kuitenkin aina siihen samaan ”kirotun kysymykseen”: kuka teoksiani tulee lukemaan? Tästä loogisesti kumpuaa seuraava kysymys: millä kielellä, sitten?

 

Itse sain ajatuksen toisen kielen rinnakkaisesta käytöstä kirjallisessa työssä puolivahingossa. Tarvitsin runojeni suomennokset, joten jonain päivänä ajattelin, miksen voi itse ikään kuin kirjoittaa ne uudelleen suomen kielellä?

 

Kokeilin. Päädyin siihen päätökseen, että vanhojen tekstien uudelleenkirjoittaminen toisella kielellä ei ole mikään ”apuväline”. Se on tasavertainen luova käytäntö siinä, missä muutkin — paitsi minulle itselleni seuraava askel on toisen kielen täyskäyttö työkaluna, vaikka kuokkana, jolla valmistellaan penki leikokukan istuttamiseen maljakosta maahan.

 

Näin suoraa kielellistä juurruttamista uuteen kotimaahan ei kuitenkaan ole syytä odottaa jokaiselta tänne muuttavalta kirjailijalta — eikä sitä tarvitsekaan.

 

Kehittyvä monikielinen kirjallisuus tuottaa ”suomalaisuutta” jo siksi, että jokainen kirjoittava ihminen tiedostaen tai tietämättä käsittelee luovassa työssään kieliympäristöä sekä oman ja ympäröivän kulttuurin vuorovaikutusta. Siinä mielessä katsoisin enemmän tärkeäksi sitä, että erikieliset kirjailijat löytyisivät elinvoimaisiin luoviin ryhmiin, joiden kanssa he jakavat samaa aatetta ja estetiikkaa, kuin pyrkimistä perinteisiin liittoihin.

 

Itse jo kuitenkin sain kuulla, että ”mietipäs, jospa liittyisit Kiilaan”. Lupasin miettimään. Olenhan minä paitsi kirjailija myös kannaltani vasemmistolainen.

 

Kolumn

Läroplanen och litteraturen

Text: Rofa Blauberg

Jag jobbar som lärare i modersmål och litteratur. På grund av mitt yrke – naturligtvis – men också på grund av allt det som fört mig dit jag är idag, anser jag att skönlitteraturen har en självskriven plats i såväl grundskolan som gymnasiet. Att den är något som barn och unga behöver för att må bra. Att läsa är ett sätt att förstå världen. En dikt kan fånga en stund eller en känsla, medan en novell eller roman kan säga oss något om den tid och det sammanhang den skapats i och samtidigt lära oss oändligt mycket om empati och medmänsklighet.

 

Precis som modersmålet är litteraturen ett fenomen som inte går att isolera i enbart ett läroämne. Ett skönlitterärt verk kan i bästa fall skapa ringar på vattnet och få betydelse långt bortom det sammanhang där det en gång lästs. De nya läroplaner som nyss tagits i bruk i grundskolan och gymnasiet skapar i och med sin fokus på helhetsskapande undervisning och mångvetenskapliga lärområden nya roller för skönlitteraturen.

 

Eftersom lärarna förväntas visa för eleverna hur de olika undervisningsämnena hänger ihop, och utöver det ska skapa undervisningshelheter där flera av de traditionella läroämnena integreras med varandra, uppstår oändliga möjliga tillämpningsområden för skönlitteraturen. Tänk er en grupp elever  som vill förstå sin hembygds historia, varför det lönar sig att värna om Östersjön eller vad förintelsen var och hur det var möjligt att människor som jag och du kunde låta det hemska ske. Då kan det hända att de traditionella läroböckerna kommer till korta, helt enkelt för att de inte lyckas förmedla den mänskliga erfarenheten. Här kan skönlitteraturen hjälpa oss förstå.

 

Framförallt gymnasiets läroplan talar om litteraturens förmåga att forma och förstå sin omvärld. Det talas om litteraturens kulturbärande och identitetsskapande roll, men även om att studerande ska lära sig att "njuta av och glädjas över skönlitteratur i olika former". Samma ambition finns naturligtvis i grundskolan, även om den inte är lika tydligt artikulerad.

 

Så vad innebär den nya läroplanen för skönlitteraturen? Åtminstone inte att den blir styvmoderligt behandlad. Samtidigt som skolan fortfarande förväntas lära elever och studerande att läsa och uppskatta skönlitteratur, skapas en mängd potentiella nya tillämpningsområden. Det är upp till oss lärare att hitta dessa. Lyckas vi, kan skönlitteraturen tack vare sin förmåga att förmedla det mänskliga få en allt större roll i skolan.

 

Rofa Blauberg är lärare i modersmål och litteratur och brinner för viktiga berättelser och arbete för och med barn och unga.

Arvid Mörne-pristagarna

"Jag måste skala av vardagstrasslet innan jag kan skriva"

Text: Vilhelmina Öhman

Arvid Mörne-tävlingen är en tävling för under 30-åringar i att skriva skönlitterärt. I år gällde tävlingen dikter. Konturs redaktör Vilhelmina Öhman har pratat tre av de fem pristagarna, Adrian Perera, Nina Östman och Mirka Sulander, om skrivarprocesser, impulsivitet vs. struktur och vad som inspirerar dem att skriva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Årets pristagare i Arvid Mörne-tävlingen. Från vänster Adrian Perera, Sara Ebersson, Nina Östman, Mirka Sulander och Déa Solin.

 

 

Nina, Mirka och Adrian berättar att läsandet och skrivandet har funnits med dem ända sedan barnsben. Mirka är ursprungligen finskspråkig, men berättar att hon började skriva dikter när hon kom i kontakt med det svenska språket.

 

Mirka: Min mamma läste böcker för oss när vi var barn. Jag tänker att det kommer därifrån. Men det var först när jag började studera bildkonst på Novia i Jakobstad som jag började skriva dikter. Lustigt att det kom via det svenska språket! Jag började läsa mera lyrik och tonsatte Edith Södergrans dikter och kom på det viset in i diktvärlden.

 

Nina: Jag har alltid skrivit. Jag har dagböcker från hela mitt liv och i dem finns mycket poesi. När jag studerade satte jag det kreativa skrivandet på is, men för två år sedan började jag skriva och speciellt läsa mycket aktivt igen.

 

Adrian: Jag drömde länge om att bli författare. Jag skrev fiktiva inlägg i en protoblogg vid millennieskiftet. Sedan dess har jag haft flera försök till romanprojekt. Det längsta blev 80 sidor. Om jag minns rätt påminner det om Cirkeln, men utan magi, feminism och skämt. Och huvudkaraktären var en pojke. Efter det slutade jag drömma om att bli författare och bestämde mig för att bli bitter istället.

 

 

En lat poets dröm är väl att dikten störtar ner från bar himmel. Men dessa poeter håller med varandra om att skrivandet kräver rutin, eller åtminstone reserverad tid, för att bli till något.

 

Nina: De allra bästa dikterna som jag har skrivit har kommit ganska impulsivt. Det är ju det skönaste! När rytmen, tonen, orden faller på plats, men däremellan får man tvinga sig att skriva. Man har inte alltid lust, men man måste bara göra det för att det ska bli en mängd text att ens bearbeta. Men jag måste skala av många lager, vardagstrasslet, innan jag kan skriva dikter. Först då kan ordet leda mig till en vrå som jag tänker att jag vill utforska!

 

Mirka: För mig beror det på vilket språk jag skriver. På finska skriver jag intuitivt. Jag börjar skriva och jag vet inte vad som kommer att hända. Orden letar mig någonstans. Men på svenska är jag mer rationell! Jag måste veta vad jag ska skriva.

 

 

Adrian beskriver skrivandet som att fylla i FPA-papper.

 

Adrian: Det är ett aktivt beslut kantat med ångest och högljudda suckar. Stundvis eufori.

 

 

Poeterna berättar att lustiga meningar, obeprövade tankesätt och ett intresse för vem vi är inspirerar dem att skriva. Nina berättar att starka kontraster mellan två tillstånd, förflyttningen mellan lugnet hemma i Österbotten och huvudstadens yra, är något hon ständigt försöker beskriva.

 

Nina: Jag får mycket intryck av andra. Om någon säger en lustig mening kan jag vilja leka med den och bygga en dikt utifrån den. Kontraster är en annan sak jag får inspiration av. Jag tycker det är intressant att försöka beskriva hur man kastas mellan två extremer. Det finns något väsentligt och äkta i det mellanrummet.

 

Mirka: Jag älskar zen-buddistiska berättelser och de talar ofta om det inre och det yttre i människan. Oftast försöker vi ta kraften utifrån. Jag hade en dikt i tävlingen där en kvinna ber allt och alla att lyfta upp henne, men inget hjälper. I slutet förstår hon att det måste komma inifrån.

 

Adrian: Hälften av min inspiration tror jag härstammar från mitt outsinliga självintresse: vem är jag, varför det, vilken fråga ställer jag nu? Resten är ett naivt samhällsengagemang. Jag vill hjälpa andra.

 

 

Vi slänger oss in Mirkas, Ninas och Adrians diktsviter. Juryn beskriver Ninas "Nattbrev" som "milt absurdistisk" och att hon med den gör ett "omfattade sabotage".

 

Nina: Det finns en klassisk symbolik i poesi, men jag tycker om att uppfinna egna symboler och vara lite mystisk. Jag tycker om att leka med form och versmått och hitta på nya ord. I Nattbrev tyckte jag det blev bäst med lite absurdism, men jag leker  ännu mycket med hurudan poet jag vill vara.

 

Mirka upplever att hon har många gränser i sig själv, men att hon konstant vill göra sig fri från dem och röra sig på okänd mark. Dock kan vissa språkliga ramar hjälpa hennes skrivande.

 

Mirka: När jag skriver på svenska har jag logiska ramar, språkets konturer, men där finns också ett sökande bort från dem. Jag vill utforska hurudan människa jag blir om jag hoppar ur min bekvämlighetszon. Jag tänker att det händer många omedvetna saker när man hoppar mellan två språk.

 

Adrian berättar att hans diktsvit på sex dikter delvis handlar om en dysfunktionell familj.

 

Adrian: På ett plan handlar det om en finlandssvensk far, en lankesisk mor, och en son som inte vet var han passar in. På ett annat plan är det en blattes tankar, där olika röster försöker lägga beslag på hens identitet, tankar och hemland.

 

Juryn använde orden "ett etniskt och könsmässigt utanförskap" för att beskriva Adrians dikter. Men Adrian kan inte helt hålla med.

 

Adrian: Det könsmässiga utanförskapet känns inte som något jag skulle använda för att beskriva mina dikter. Berättarrösterna tillhör cismän och ciskvinnor. Jag är också lite osäker på hur någon kan vara utanför en etnicitet, beroende på hur en definierar ordet. Etnicitet för mig ligger mycket i andra människor, och det är något som syns och problematiseras i dikterna - särskilt när pojken i dikterna möter andra människor, såväl finnar som singaleser.

 

Nu har det gått en hel sommar sedan prisutdelningen. Diktsviterna har samlats i en liten bok, men vad händer nu?

 

Nina: Jag fortsätter skriva. Priset är för mig en bekräftelse på att jag kan förmedla någonting, en känsla, till någon annan. Det är ju det man vill göra.

 

Adrian: Priset gav mig bland annat en orsak att tro på mitt skrivande och gav mig kontakter till den finlandssvenska förlagsvärlden. Vinsten har redan visat sig vara en viktig händelse i mitt liv.

 

Vad vill du uppnå med dina dikter?

 

Adrian: Sinnesro, pengar och samhällsförändring. Kanske till och med i den ordningen.

 

Vilhelmina Öhman är redaktör för Kontur.

I min bokhylla: Henrika Ringbom

”Bokhyllan är som ett stort minne”

I Konturs följetong I min bokhylla samtalar Edith Keto med författare om böcker som på ett eller annat sätt har satt sina spår i deras författarskap. Först ut är Henrika Ringbom.

 

Finlandssvenska  författaren  och  översättaren  Henrika  Ringbom  har  sedan  sin  debut 1988 varit verksam framför allt inom lyriken. I höst är hon aktuell med Elden leende, en essäistisk-poetisk reseberättelse från en vår i Japan. Tidigt i augusti besökte jag Henrika och hennes bokhylla hemma i Tölö, Helsingfors, för att höra om några böcker som varit särskilt viktiga för henne under årens lopp. Henrikas utplock från sina bokhyllor bestod av sex verk. Förutom fyra diktsamlingar fick en äventyrsbok som är ”lite udda i den här samlingen” och en brevsamling med råd för både unga och äldre poeter vara med.

Text & foto: Edith Keto
Illustration: Emilia Kannosto

Mirkka Rekola: Muistikirja (1969)

 

”Jag har översatt mycket av Mirkka Rekola, en finsk modernistisk poet. Hon hör till mina stora favoriter. Det här är en aforismsamling som kom ut år 1969. Den fick ett lite förvirrat mottagande, och det kan jag ha en viss förståelse för. Den här vore fortfarande något nytt om den skulle komma ut idag. Hon skriver seriella aforismer: hennes tankeprocess går vidare i små etapper. Man börjar småningom förstå hennes tankevärld. Hon är en poet som vinner på att läsas mycket av.

 

Det finns en otrolig laddning i den här lilla boken. Här föds många av Mirkkas viktigaste tankar, till exempel: ”Matkustat yön ja päivän laivassa; tämän vuoden matka. Voit olla tyyni, sinä joka olet yhtä tuulenarka kuin meri” (sv. Att du färdas i nattens och dagens båt, detta års resa. Du kan vara lugn, du som är lika vindfängd som havet). Enligt henne är natten och dagen ett par som bär oss, och hela livet en resa. Döden och livet är ett annat par, mörker och ljus, hälsa och sjukdom… Det finns ju hur mycket motsatser som helst. Men egentligen är de inte motsatser, utan existerar bara i förhållande till varandra och det finns en mängd nyanser mellan dem.

 

Vi är båda ganska österländskt inriktade: det handlar inte så mycket om jaget och känslor, utan mera om en öppenhet för världen, en strävan efter rörlighet i språket – i livet, överhuvudtaget. Jag tycker om att riktigt gå in i någon annans tankevärld och sätt att skriva, och det gör man ju när man översätter.”

 

Reginald Horace Blyth: Haiku, Vol. 3: Summer-Autumn (1981)

”Det här är en bok som har varit otroligt viktig för mig, som jag alltid kommer tillbaka till. Den är underbar att läsa, ger både lugn och rörlighet, och det är nog vad jag söker också hos Mirkka. Det här är en av fyra delar, haikuna är naturligtvis indelade efter årstiderna. Blyth var en engelsman som bodde länge i Japan, översatte dessa haikun till engelskan och också kommenterar dem här.

 

Då jag hade ett arbetsrum i Villa Kivi vid Tölöviken brukade jag börja nästan varje morgon med att läsa i den här. Det var som en morgonmeditation eller morgongymnastik, jag kom igång. Dels gav det ett lugn, och så finns där många liknande tankar om rörlighet som hos Mirkka. Varken Mirkkas poesi eller de här dikterna har särskilt mycket bilder eller metaforer, utan det pekas mer på företeelserna i världen.

Till exempel den här är underbar: ”Barnets imitation av skarven är mera underbar än den riktiga skarven.” Haikun kan ofta verka mycket enkla, dels för att de är så korta. Men de kan i själva verket innehålla otroliga djup. De sätter någonting i rörelse.”

Rainer Maria Rilke: Brev till en ung poet (övers. Helga Krook 1990)

 

”Rilke skriver till en ung man, Franz Xavier Kappus, som har skickat sina dikter till honom. Han ger Kappus råd, och det handlar inte särskilt mycket om dikterna konkret, utan mer om vad det innebär att skriva poesi och att bli poet. Vad det är för val man gör om man väljer att faktiskt börja skriva. Att det kräver en helt och hållet.

 

Jag tycker om tonen i de här breven, den är väldigt allvarlig, förtroendefull och ärlig. Det känns nog också som att Rilke fick de här dikterna och den här frågan vid rätt ögonblick, och ville ge vidare sina insikter åt en som står inför ett stort val.

 

Om du är en ung poet så rekommenderar jag den här boken varmt. Den har nästan varit min Bibel. Jag har streckat under allt möjligt. Till exempel här: ”Tänk, käre herre, på den värld som Ni bär inom Er, och kalla dessa tankar vad Ni vill; det må vara minnet av den egna barndomen eller längtan efter den egna framtiden – var bara uppmärksam på det som uppstår inom Er, och sätt det högre än allt som Ni märker omkring Er.” Här finns så många tankar som verkligen känns att de bär.”

 

Lennart Sjögren: Fågeljägarna (1997)

 

”Den här handlar om fågeljägare som ger sig ut då isen börjar bli dålig, och drunknar. Lennart Sjögren skriver både ur de anhörigas synvinkel, ur fågeljägarnas synvinkel efter döden, och utifrån ur ett medvetande som varken är fågeljägarnas eller de anhörigas. Det växlar mellan de här olika perspektiven. Han hör till de svenska poeter som jag känner mig allra närmast och som jag beundrar. Jag har nog läst alla hans böcker, det här är nu en.

 

”Om det som sjunker. / Om det som bygger sig ett bo. / Mot bottnen. / Om det osannolika i bergsravinerna där nere. / Om resan dit. / Utan minne och före sin födelse. / Bygger de där sina nya båtar.”

 

Han skriver mycket om naturen, på ett väldigt osentimentalt sätt. Det är inte naturromantik, utan tvärtom skriver han ofta om naturen som brutal, vilket den ju också är. Han ser inte heller på döden sentimentalt, utan att förneka sorgen hos dem som lever kvar. Jag tycker många författare skriver som om människovärlden är den enda, och åtminstone den viktigaste världen. Människovärlden är bara en värld för honom, medan djurens värld, naturens värld, världar vi kanske inte känner till, också är starkt närvarande. ”

Geoff Powter: We Cannot Fail: The Fine Line Between Adventure and Madness (2006)

 

”Ett tag var jag väldigt fascinerad av litteratur om bergsbestigning, och då hörde den här boken till de böcker jag läste, många gånger. Dels hade jag förlorat min mamma, dels själv varit sjuk i cancer. Jag kände att jag hade varit ute på ett riktigt äventyr, i det inre, och här fanns någonting som liknade. Men jag ville absolut inte läsa någonting om död och cancer.

 

Det handlar om lite galna äventyrare. De drivs av att göra sådant som ingen någonsin har gjort förut. Ger sig ut i karga förhållanden, där ett misstag kan vara fatalt. Som jag kommer ihåg det så misslyckas alla i dessa historier, ordentligt, så att de inte överlever sitt äventyr. Men historierna är berättade med en respekt för deras strävanden. Författaren, som jag inte läst någonting annat av, är väldigt klarsynt och ser det för vad det är, men är inte snusförnuftig.

 

Det låter hemskt att säga, men på något sätt kan jag bli på gott humör av de här människorna med hybris. Som har velat lite mer än vad som är möjligt. Det är ju vackert att tänka att man kan flyga med luftballong till Nordpolen! I synnerhet då man skriver är det nödvändigt att man också gör sådant som man själv inser att är nästan omöjligt. Man kan naturligtvis välja att bara gå omkring i bekanta trakter och kommunicera på ett sätt som alla känner igen, men det riktigt spännande händer ändå då man ger sig ut i det okända. Och man måste ha en utopi, man måste ha drömmar om vad man vill göra och hur man vill leva tillsammans med andra människor, fastän man sedan småningom kommer underfund med att verkligheten inte alltid samarbetar med det man har tänkt sig.

 

Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009)

 

”Egentligen hade jag tänkt plocka fram hennes senaste bok, djupa kärlek ingen, som jag har läst nu i sommar, men den glömde jag kvar i min bokhylla i Korpo. Den här var också väldigt stark att läsa. Det låter alltför svagt att säga att jag tycker mycket om hennes dikter. Hos henne finns också ett allvar. Jag är inte en dyster människa, jag tycker om att prata och skratta och allt det där, men i dikter söker jag för det mesta ett allvar.

 

Det ena utesluter ändå inte det andra. Jag kan tycka att Ann har väldigt mycket humor. Hon skriver så att också vi läsare får se det som händer när hon skriver sig vidare. Jag är mer den som sitter och filar, och ger åtminstone ännu inte ut processen. Hos henne finns en humor kanske just i processen. Att låta andra se hur man allvarligt går vidare. ”Och kan målet vara / att med tänderna ta tag i ett öra” skriver hon här, som om hon kommenterade. Det är så konkret. Sen är det också ganska hemska bilder ibland. Mitt i något komiskt blir det plötsligt allvarligt och hjärtskärande.

 

Då det gäller poesi tror jag överhuvudtaget att det är viktigt att inte läsa med för stor respekt. Med en poet som Ann Jäderlund, som det har skrivits så mycket om och som är så känd, finns en risk att människor läser med för stor respekt och inte vågar läsa direkt och se, vad står här? Hur läser just jag just det här? Jag tror att hon är en man måste läsa ett tag innan man riktigt börjar förstå dikterna, och det gäller tydligen också mig, för både i den här och i hennes senaste har de sista avdelningarna varit de starkaste för mig.”

 

Edith Keto studerar nordisk litteratur och uppskattar lyrik där människans värld inte är den enda.

 

Detta är del 1 av Konturs återkommande serie ”I min bokhylla”

                                                                                     PÅ SVENSKA

       PÅ SPANSKA

Poesi

Resan

1

Jag ser mig sitta och skriva vid ett fönster som inte vetter mot gatan i mitt dammiga kvarter i södra Lima. Ett fönster som inte heller släpper igenom ropen från pojkarna som spelar fotboll, eller tidningarnas färgsprakande klagan som talar till oss genom munkavle eller genom en kvinnas halvnakna kropp.

När jag ser på mig själv i andra ändan av planeten har ansiktet som reflekteras i fönstret inte fått riktig sol på snart 2 månader. Jag sätter mig tillrätta vid lampan som försäljaren försäkrade att den lyser som om självaste solen nyss hade gått upp. Kylan finns i sinnet, upprepar jag för mig själv den här morgonen som liknar den mörka botten i en flaska som jag ser mig tvungen att öppna.

 

Kylan finns i sinnet, men också i hjärtat på några av de blickar som jag tankspritt möter i Metron den här morgonen som jag rör ner i min tallrik med yoghurt för att finna en annan väg till den torkade frukt som flyter på den tjocka risgrynsgröt som är det här landet.

 

2

 

Och jag ser mig avlägsna mig från stadens centrum som om jag vore en båt på väg att tränga in i skogens ändtarm. Trädens stumma uttryck kommer att säga mig mer än tonåringen som nu har suttit i 10 minuter mittemot mig. Halva hans ansikte är täckt och blicken fäst på en punkt i tomma intet som jag en dag som den här skulle vilja ha ett namn på. En bild fastnar i halsen på mig: killar som reser inom sig själva innan de fattar beslutet att ta ett gevär och skjuta sina klasskamrater.

 

Jag återvänder till det bekanta och värmande ryska språket som hörs vid varje station, till att sjunka ner i snöns måttlösa ensamhet. Tystnaden är vit, kläderna på människorna som reser med ljusets hastighet i Metron är svarta.

 

Skogen upprepar sig som en gammal film utan historia eller horisont. Jag tar en tidning för att ansluta mig till introspektionen hos dem som verkar resa utan att lägga märke till att de andra gör samma sak. Jag skulle vilja beskriva det jag inte ser, men jag saknar färg. Ett par stadiga romska kvinnor mumlar något i örat på varandra, två tjejer jämför de bleka tipparna på sina lösnaglar.

 

Inom kort kommer min nakna kropp att utsöndra sina ursprungliga dofter. Jag breder ut den här bristen på ljus över träbänken i bastun. När värmen är som intensivast kommer den att tvinga mig att springa ut ur rummet och rulla mig i snön. För ett ögonblick kommer jag att känna mig som skogens strålande dotter. Jag säger hejdå till de jättelika köpcentren, spa-anläggningarna, Nokia-filialerna, till granarna.

 

3

 

Hakaniemen tori / Hagnäs torg

 

Jag kommer att söka mig till solen, att återförena mig med de gamla vanliga, att känna igen mig i de arbetslösa som inte kommer längre än till kaféet. Här är jag igen och förklarar mig med hjälp av mina händer, jag försöker att i några få ord skildra vad som är utmärkande för en öken som jag ibland känner att bara jag vet att den existerar. En långsträckt och torftig öken vid havet. Vågorna för in och för bort avsaknaden av färg, vackra fåglar och ibland sopor. En stad med ryggen mot Anderna som när de här ensamma pensionärerna talar om den framstår som ett overkligt och magiskt Macondo. Men varken ljuset eller min finska räcker till för att förklara en så stor oreda, en sådan salig blandning, den röra av känslor, avstånd och brödrakrig som är Peru.

 

Helsingfors förvandlas till en stad av glas som jag glider fram på, bräcklig och skör. Helsingfors ren som en sjukhussal, en omutlig dam med högburet huvud, får det att vattnas i min mun. Jag tar avsked av de gamla killarna som roade oss under de där brinnande eftermiddagarna på Metallarbetarförbundet. De skriver sina memoarer, jag är halvvägs på en resa som jag fortfarande inte vet om den redan har nått sitt slut.

Dagen blir återigen en kille med skidmask som lägger håret tillrätta i sin långa skinnrock. Jag går undan för de förhatliga små plogbilarna som röjer snön, blottlägger trottoarernas mest bedrövliga hörn, i dess ställe strör de småsten för att förhindra att åldringar och tankspridda som jag halkar.

Staden blir till slut en skiss. En del av den graffiti som jag lämnade i min hemstad borde ha en vägg här.

 

Jag skriver det som tystnaden tatuerar i mitt sinne, jag skriver om det som heavy metal-musiken från radion hos grannen vars ansikte jag aldrig kommer att få se lämnar svävande i luften. Jag känner igen den gamla kvinnans bankande i väggen, hon som inte står ut med ljudet som två sydamerikanska kvinnor gör när vi rör oss och skrattar. Jag tränger in i deras skog som in i en matsmältningskanal som inte släpper igenom de suraste smakerna.

Jag går in i skogen utan att ha på mig skogskängor. Jag plockar jordgubbar utan att ha på mig myggmedel som håller myggen borta. Jag går genom snön i klackar i hopp om att ta mig långt härifrån. Skogen är och kommer alltid att vara ett mysterium för mig. Ibland tänker jag mig att jag plockar svamp i ett hav av björkar som törstar efter regn. Vid andra tillfällen plockar jag bär med en grupp estniska tjejer som aldrig som jag skulle blanda ihop ett giftigt bär med ett ätbart. Men allt det här är fiktion, för jag har aldrig plockat svamp och än mindre vågat plocka bär. Mitt motstånd har byggt sina murar i staden.

Även landskapet tycker jag verkar vara en del av en mystisk ström av silhuetter och former av träd som inte har rört sig ur fläcken på flera år. Jag har lärt mig att prata om sommaren med förväntan i rösten. Samma förväntan som nu får mig att överlåta mig åt Limas vågors vällust, åt färgernas längtan som i Edith Södergrans dikt är blodets.

 

Text: Roxana Crisólogo Correa

Illustrationer: Emilia Kannosto

Roxana Crisólogo Correa är bosatt i Helsingfors och är bland annat aktiv i nätverket Sivuvalo. (Översättning: Petronella Zetterlund)

 

I förra numret av Kontur uppmärksammade vi situationen för författare i Finland som inte skriver på finska eller svenska. Därför publicerar vi även orginalet på spanska.

Poesía

EL VIAJE

Me veo escribiendo frente a una ventana que no da a la calle de mi barrio polvoriento en el sur de Lima. Una ventana por la que tampoco se filtra el chillido de los muchachos que juegan fútbol, ni las quejas colorinches de los periódicos hablándonos desde una boca amordazada o desde el cuerpo semidesnudo de una mujer.

Cuando me veo en el otro extremo del planeta, el rostro que se refleja en la ventana no ha recibido sol real en casi 2 meses. Me acomodo del lado de la lámpara que el vendedor aseguró brilla como si el mismísimo sol acabara de salir. El frío está en la mente, me repito,

esta mañana que se asemeja al fondo oscuro de una botella y que me veo obligada a abrir.

 

El frío está en la mente pero también en el corazón de algunas miradas con las que me cruzo por distracción en el Metro esta mañana que hundo en mi plato de yogurt y cuchareo buscándole una ruta distinta a la fruta seca que flota sobre la densa masa de leche que es este país.

 

2

 

Y me veo alejándome del centro de la ciudad como si fuera un barco internándome en el recto del bosque. La expresión muda de los árboles me dirá más que el adolescente que ya lleva 10 minutos sentado frente a mí. Tiene medio rostro cubierto y la mirada fija en un punto del vacío que días como hoy me gustaría llamar por algún nombre. Se me atora en la garganta una imagen: muchachos viajando dentro de sí mismos antes de tomar la decisión de coger un fusil y dispararle a sus compañeros de clase.

Vuelvo al ruso familiar y cálido de cada estación, a hundirme en la desmedida soledad de la nieve. El silencio es blanco, la ropa de la gente que viaja a la velocidad de la luz en el Metro, negra.

El bosque se repite como una vieja película, sin argumento y sin horizonte. Tomo un diario para integrarme a la introspección de los que al parecer viajan sin percatarse que los demás hacen lo mismo. Quisiera describir lo que no veo pero me falta color. Un par de gitanas robustas murmurándose algo en el oído, dos muchachas comparando el filo pálido de sus uñas postizas.

Dentro de poco  mi cuerpo desnudo despedirá sus aromas originales. Tenderé esta falta de luz sobre las maderas de la sauna. El clímax del calor me obligará a salir corriendo de la habitación y revolcarme en la nieve. Por unos momentos me sentiré como la radiante hija del bosque. Digo adiós a los monstruosos centros comerciales, a los spa, a las filiales de Nokia, a los pinos.

 

3

 

Hakaniemen tori / Hagnäs torg

 

Buscaré el sol, me reuniré con los de siempre, me reconoceré en los desempleados que del café no pasan. Aquí estoy de nuevo, explicándome desde las manos, intentado retratar en pocas palabras la naturaleza de un desierto que por ratos siento que solo yo sé de su existencia. Un largo y pobre desierto de lado del mar. Las olas llevan y traen la ausencia del color, hermosas aves y a veces basura. Una ciudad de espaldas a los Andes que en palabras de estos jubilados solitarios suena como un Macondo irreal y maravilloso. Pero la luz ni mi finés me dan para explicar tanto enredo, semejante mezcolanza, el menjunje de sentimientos distancias y guerras fratricidas que es el Perú.

 

Helsinki se transforma en una ciudad de cristal sobre la cual patino, quebradiza, frágil. Helsinki limpia como la sala de un hospital, dama incorruptible y con la frente en alto, se me hace agua en la boca. Me despido de los viejos muchachos que amenizaron las tardes ardientes del Sindicato del metal, ellos escriben sus memorias, yo estoy a medio camino de un viaje que aún no sé si ya ha terminado. El día vuelve a ser un muchacho que lleva pasamontañas y se ajusta la cabellera en su larga gabardina de cuero. Esquivo a los odiosos carritos que recogen la nieve, descubren los lados más miserables de las aceras, en su lugar siembran piedrecitas para evitar que los ancianos y despistadas como yo resbalen.

La ciudad queda en borrador. Algunos de los grafitis que dejé en mi ciudad deberían de tener una pared aquí.

 

Escribo lo que el silencio tatúa en mi mente, escribo sobre lo que el heavy metal de la radio del vecino, que nunca le veré la cara, deja flotando en el aire. Reconozco los golpes de pared de la anciana que no soporta el ruido que hacemos dos sudamericanas al andar y reír. Me interno en su bosque como en un tracto digestivo que evita degustar los sabores más ácidos.

Me interno en el bosque sin usar zapatos de bosque. Recojo fresas sin usar repelente para ahuyentar mosquitos. Atravieso la nieve en tacones con la esperanza de ir muy lejos. El bosque es y seguirá siendo un misterio para mí. A veces me imagino recolectando hongos en un mar de abedules sedientos de lluvia. Otras veces recolecto bayas con un grupo de muchachas estonias que no confundirían como yo una fruta venenosa con una comestible. Pero todo esto es una ficción, porque nunca recogí hongos ni mucho menos me atreví a recolectar bayas. Mi resistencia levantó sus paredes en la ciudad.

Aun el paisaje me parece parte de una corriente misteriosa de siluetas y formas de árboles que no se han movido de su sitio en años. Aprendí a hablar del verano con ilusión. La misma ilusión con la que ahora me abandono a la voluptuosidad de las olas de Lima, al ansia de los colores que en versos de Edith Södergran es el de la sangre.

 

1

Texto: Roxana Crisólogo Correa

Ilustraciones: Emilia Kannosto

Roxana Crisólogo Correa är bosatt i Helsingfors och är bland annat aktiv i nätverket Sivuvalo.

 

I förra numret av Kontur uppmärksammade vi situationen för författare i Finland som inte skriver på finska eller svenska. Därför publicerar vi även orginalet på spanska.

Poesi

Att gå UR

Audio: Ville Lindholm

Poesi

Ode till en brusten värld

Text: Daniel Nyman

Förnedringen, avskyn, hatet, ondskan, våldet, främlingsskapet.

 

Glöm det! Blunda inte för det, låtsas inte som om det inte finns!

Glöm det! Förgör, utrota, utplåna!

 

Latent!

Den skymtar, kryper genom mina ådror, genom oss.
Ser du? Hör du? Når du? Vi är alla delgivna, delaktiga, ansvariga, medvetna.

 

Det är vår ouvertyr, upptakten till det liv vi vill leva, till vårt liv, vår värld.

 

Tillsammans

 

Det är vår sång, vår hymn till livet, ett kantat för att hela det liv vi tror att vi krossat.

Vi är inte fiender, vi är inte vänner, vi är inte bekanta.

Vi är älskare, älskarinnor.

Vi är brödrar, systrar.

 

Det är det du känner i stunden just innan din nakna kropp krossar vattenytan - det finns i vattnet.

Då du ler åt någon/åt något som ler tillbaka – i luften vi andas.

Det är det som doften av dagg vill säga – och solen talar samma språk.

Det är det som händer då du stängt av telefonen, tv:n, datorn, kylskåpet, fläktarna, skolan, jobbet, pengarna, samhället.

Stängt ögonen och vet – att du klarar dig ändå!

Då du hör kärleken i luften, känner smaken av tillförsikt, doften av förtröstan.

Lugnet som heter liv rusar genom dig och får dig att bäva.

 

Det är då vi möts.

 

Vi väntar på varann.

 

Det är vår ode till en brusten värld.

 

Vi börjar inte pånytt, vi börjar just där, det är en kärleksakt.

 

Det är nu vi kan sjunga, sjunga ut de toner som så länge susat under våra fötter, de toner som målats på himlen, det sus som lever kvar på morgonnatten då månens magi släpper taget om världen men vi vet att den är där.

 

Det är nu vi börjar leva. Vi vaknar till liv, som vaknar i oss. Livet vaknar i oss.

 

Det som var brustet är helt. Och vi sjunger ut vår ode.

 

Alla färger, fullt ut, alla tankar, känslor, allt det vackra, hela vi, allt i oss, allt det vackra i oss, runt oss, runt omkring, helheten, det vi vet, det vi sett.

Hör min sång, lyssna, hör ni hur jag sjunger? Det är vi som sjunger, om allt det som inte har visats, som ingen har sett, som ingen har vågat titta på och vi sjunger ut det, med ord som ingen har talat, vi dansar med rörelser som inte finns, som aldrig kunnat finnas, allt det som inte ryms I en brusten värld. Se på mig, jag har aldrig funnits som nu. Och jag ser dig, som aldrig förr.

Vår sång visar oss. Och vi vet.

 

Daniel Nyman är Socialist, Feminist, Pappa, Poet, Frilancemusiker, Stockhusbyggare, Naturälskare och önskar en lyckligare värld med plats för mer komplexitet. Han publicerar en dikt i veckan på webbplatsen En dikt i veckan (http://endiktiveckan.blogspot.fi/). Dikten ovan är från vecka 35.

En dikt om processen att skriva

FRÅN BÖRJAN TILL SLUT

Text: Daniel Nyman

En känsla,

En idé,

En början,

Ett ord,

En mening,

En tanke,

En borttappad tanke,
En paus.

 

 

 

Avstånd

 

 

 

 

En fördjupad tanke,
En förstärkt känsla,

Upprymdhet,

Glädje,

Avslappning,

Instinkt,

Uppriktighet,

Intuition,

Kreativitet,

 

 

Ett slut.

Poesi

Heidi von Wright är författare, tecknare och tidigare tidskriftsredaktör.

Det här är poesi

Heidi von Wright

Poesi

VÄLFÄRDSLÄCKAN

Video: Melinda ”Dizi” Lönnberg