DET FRIA TVÅNGETS MAKT – JULIUS VON WRIGHT

 

DEN PATRIARKALA MAKTENS MÅNGFALDIGA UTTRYCK  – EDITH KETO

 

FEMINISM SOM VAPEN MOT FASCISM – FREDRIK ÖSTERBLOM &  JOANNA ÖSTERBLOM

 

POSTERSTORIES FÖRENAR BILD OCH NOVELL  – VILHELMINA ÖHMAN

Bygdøy Allé 18 – SOFIA ERIKSSON

 

DE SMÅ KRETSARNAS KRITIKER – VILHELMINA ÖHMAN

 

 




2/2015 MAKT

 

Kolumn

 

DET FRIA TVÅNGETS MAKT

 

Text: Julius von Wright

 

Jag lyfter upp ryggsäcken i min famn. Axelremmarnas sömmar har sakta börjat gå upp, en efter en, och den är smutsig och sliten. Väskan har varit tungt packad den här hösten.

 

Jag letar efter min anteckningsbok. Sidan där jag för länge sedan listade vad jag ska få gjort under de kommande fem åren. Sidan hittar min hand och mina ögon går från punkt till punkt. Visst är det sant, precis som min vän just påpekat då jag stolt berättade om listan – varje punkt är relaterad till arbete, på ett vis eller annat. Varje punkt, varje enskild punkt, kan härledas till karriär – det som jag alltid har påstått att jag inte är på jakt efter.

 

Vi lever i ett prestationssamhälle, skriver Byung-Chul Han i boken Trötthetssamhället. Disciplinsamhället, uppbyggt av olika samhällsinstitutioner, har sedan länge övergått till ett prestationssamhälle. ”Invånarna är inte längre lydnadssubjekt, utan prestationssubjekt”. Vad Han menar är att vi inte i lika stor utsträckning som tidigare styrs av yttre faktorer. Tvånget har försvunnit, men ersatts av en tvingande inre frihet, eller ett fritt tvång. Den allt kraftigare entreprenörsyran är tecken på just detta.

 

Papper, dator, telefonladdare. Pennor, tuggummi, böcker. Väskan har packats med mer och mer för varje dag som gått. Utan att jag märkt det har sömmarna börjat gå upp. Den svaga tråden som hållit packning på mina axlar har sakta börjat lirka sig ur sin plats.

 

Makt tar sig olika former. Avsaknaden av en konkret yttre makt betyder inte att man inte styrs av en inre. Istället för att vara offer för en yttre, så blir man underkastad en inre. Det här gäller de flesta, även de som uppfattar den inre makten som positiv. Att påstå att det helt och hållet är en inre makt är inte heller helt rätt, denna inre makt är ett resultat av samhällets kultur, en social kraft.

 

Denna höst har också den finska ryggsäcken börjat spricka i sömmarna. Strejker hotar, asylsökande klagar, vi ska alla dra vårt strå till stacken i det nationella talkot. Den rådande positivismen förstärks genom att understryka att de som protesterar representerar en negativ attityd.

 

Att klaga är att vara negativ. Precis som den här kolumnen.

 

Julius von Wright är redaktör för Kontur.

 

Essä

 

Den patriarkala maktens mångfaldiga uttryck

 

Text: Edith Keto

Bild: Ragnar Rael

 

Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas är fortfarande intressant och aktuell, fyra decennier efter att den för första gången skapade diskussion i Norden. Edith Keto diskuterar romanen ur maktperspektiv.

 

I och med sin åttioårsdag har författaren Märta Tikkanen varit särskilt aktuell i år. "Århundradets kärlekssaga" (1978) har kommit i nyupplaga och följaktligen var Tikkanen en av de stora händelserna på höstens bokmässor, både i Helsingfors och Göteborg. En annan av Tikkanens sjuttiotalshits, "Män kan inte våldtas" från 1975, är också värd att lyftas fram, inte bara dess fyrtioårsjubileum till ära men även för att romanens teman är beklagligt aktuella även idag. Det brännheta ämne som Tikkanen var en av de första att behandla var revenge-rape. Handlingen börjar med att den ensamförsörjande mamman Tova Randers blir våldtagen på sin fyrtioårsdag av mannen Martti Wester som hon följt med hem på en drink. Då det hemska är över bestämmer hon sig ändå för att inte låta sig nedslås, utan göra något revolutionerande: ”Hon ska våldta honom helt enkelt. Hon ska tvinga honom att förnedra sej som han tvingade henne och som han säkert tvingat många före henne.” Men inte bara för att hämnas på den enskilda förövaren. Tova tänker även anmäla sig själv, skapa nyhetsrubriker och åstadkomma jämställdhet.

 

Till DN berättar Tikkanen hur hon ”började darra” då hon år 1976 läste om den nya samhällsdebatten som blossat upp i Expressen: att kvinnan kanske inte alls ska skylla sig själv om hon blir våldtagen. Precis vad hon behandlat i sin senaste bok. "Män kan inte våldtas" fick snart igenkännande hyllningar i Sverige. Den hade däremot argt fördömts då den utkom i Finland. Då jag själv träffar Tikkanen nu i november 2015 berättar hon att hon funderat mycket på varför en del av mottagandet var så ilsket. Hon misstänker att det som kanske provocerade mest var hur en man bokstavligen förödmjukades med byxorna nere. Ebba Witt-Brattström för resonemanget vidare, och framhåller att dessa nya maktspänningar tolkades som krig av männen. Tikkanen berättar dock om sin helt motsatta avsikt: hon ville skriva en bok som skulle få männen med i kampen genom att visa hur detta även var deras angelägenhet. På just det syftar Tikkanens berömda uttryck, romankaraktären Tova Randers ledord: ”Stå i bredd”.

 

Samtidigt i Paris. Michel Foucault, en av samtidens mest inflytelserika tänkare, håller 1975-1976 sina berömda föreläsningar om makt vid Collège de France. Han har bakgrund som marxist men börjar här utveckla annorlunda perspektiv på makt, eftersom han anser att det finns brist på filosofi om makt utöver ekonomiska perspektiv. Enligt Foucault är det omöjligt och irrelevant att spekulera i varför makt utövas, så han ställer hellre frågan om hur maktförhållanden konkret fungerar. Han framhåller att makt inte är statiskt, att det inte är något som part A helt enkelt besitter och utövar på part B. Makten finns inte fast hos individer, utan passerar igenom dem. Varje individ kan vara både utövare av makt och offer för maktutövande. Alla har något slags element av fascism i sina skallar, säger Foucault. Samma tanke kan definitivt appliceras på patriarkal makt. Enligt Foucault finns makten i nätverk och internaliseras på alla nivåer i samhällshierarkierna – mer eller mindre medvetet. Just detta gör samhällen och maktutövandet inom dem så effektiva.

 

Susan Brownmillers moderna klassiker "Against our will: Men, Women and Rape", även den utkommen år 1975, har tagits upp i flera analyser av "Män kan inte våldtas". Brownmiller visar att en essentiell del av den patriarkala maktstrukturen är mäns våldtagande av kvinnor; en slags terror som förödmjukar, försvagar och hindrar uppror. Mycket riktigt är det just vad som sker i romanen, och Tikkanen själv berättar att hon ”slukade” Brownmiller då hon fick den skickad till sig av en amerikansk familjevän. Men hur kan maktens funktion analyseras vidare från Brownmillers insikt? Entré Foucault.

 

Romanens huvudkaraktär Tova Randers är ensamförsörjare till två söner och jobbar på bibliotek för låg lön. Hennes kvinnliga arbetskollegor är försvagade och utmattade av samhällets krav, ser på sig själva nedvärderande och objektifierande. Det leder till mindre ork. Mindre ork för att läsa och tycka, därmed mindre beredskap att argumentera, försvara sig och stolt stå upp. Den patriarkala makten tröttar ut kvinnor genom både ekonomisk orättvisa och fysiska krav. Tova är dock engagerad och drömmer mest av allt om jämställdhet, fastän även hennes ork fått törnar av samhällets förväntningar, sviterna efter skilsmässan, och av den fruktansvärda våldtäkten av monstret som det patriarkala samhället föder. Då hon går ut och äter på restaurang på sin fyrtioårsdag träffar hon nämligen Martti Wester, slår följe hem till honom för en drink, men reser sig sedan för att gå hem – något mannen inte är enig om.

 

Vad inbillar du dej karlslok skriker hon, är du så in-

bilsk att du tror att jag har lust att ligga med dej bara

för att jag har följt dej hit, håll i mej, nuförtiden väljer

kvinnor själva om de vill och när de vill och aldrig nån-

sin ska du tro att nån har lust ifall du försöker tvinga

henne

men han skrattar henne rakt opp i synen

bryr sej fan i vad hon påstår

när hon biter slår han engång till och när hon klöser

vrider han om armen ännu mer än nyss, hon kvider,

faller ner på golvet

fast hon sparkar har hon ingen chans

och plötsligt blir hon rädd.

 

I rädsla att bli mördad ligger Tova kvar tills det är över. Wester utövar patriarkal makt när den är som värst. Efter övergreppet smyger, sedan rusar, hon skärrad från den slocknade förövarens lägenhet. Hon upplever den olidliga offerskammen, och tappar förtroendet för andra främmande människor i samhället, inte minst männen på polisinstanserna. Här sker en synnerligen effektiv internalisering av makten hos Tova själv: hon anmäler inte utav säkert helt rättfärdigad rädsla för att bli utpekad och förminskad. ”Drack likör, såå” och ”Frånskilda fruntimmer, det vet man väl. Skulle vara tacksamma istället” lyder några av replikerna hos poliserna i hennes huvud. Men Tova använder sitt intellekt och kommer till en vändpunkt. Hon frågar sig vad en man skulle göra i motsvarande situation. Jo: "Ta saken i egna händer. Hämnas. Slåss." Närmare bestämt tänker hon våldta tillbaka. Inte bara för att hämnas på Martti Wester, utan även för att anmäla sig till polisen efteråt och starta en revolution för att hindra potentiella våldtäktsmän överallt. ”Brott smittar nämligen, det har hon läst. Ju mer avvikande ett brott är, desto säkrare får det efterföljd.”

 

Makt fanns också i det tidigare äktenskapet med Jon Randers, som dyker tätt upp i Tovas tankar. ”Nånstans innerst inne har hon fortfarande trott att han ska ingripa och krossa Martti Wester åt henne. Det är i alla fall hans föredetta egendom som har skändats.” Äktenskapet var mycket riktigt en ojämlik institution med tydligt ägarförhållande:

 

Han tycker att det är onödigt att hon sliter ut sej

eftersom han kan försörja henne. Hon tycker att han

inte har en aning om vad han talar om.

Han kan ge henne mat och åsikter, sysselsättning

och tillfredsställelse. Har hon frihet är det för att han

gett henne den.”

 

Naturligtvis, för ”Han har högre lön och högre skatter”. Även sexuell makt rymdes i förhållandet, bland annat i swingereskapaden där Jon också dikterar vad hon vill ha: ”Än en gång ska han ge henne nånting tror han, här i sin egen dubbelsäng ska han bjuda henne på B, sin goda vän, här får hon vad hon vägrar plocka själv så hon har nånting att jämföra med, han är generös, å så generös.”ᅠSex tas upp mer öppet än någonsin tidigare, men 70-talets bohemiska vindar och preventivmedel som gör att kvinnor kan ha sex (lite) mer bekymmerslöst innebär ändå inte jämställdhet; liberalism betyder inte frånvaro av maktstrukturer.

 

Tova lyckas till slut med våldtäkten: förnedrar slyngeln genom att binda fast honom, ge några repslag och idka något slags samlag medan han gråter. Makten och definitionen är alltså nu hennes, för en stund. Hur analysera makten Tova själv tar? Kristina Fjelkestam skriver 2013 att Tova i och med övergreppet tar en maskulin roll, där Martti Wester avmaskuliniseras. Men Tova agerar ju ändå inte å patriarkatets vägnar, utan den patriarkala maktordningen är för ett ögonblick, i denna lilla lägenhet i Helsingfors, hotad.

 

Med det planerade upproret är det sämre ställt, den eftersträvade symboliska effekten åstadkoms inte. Tova kallar på polis och erkänner brottet, men kvinnans dåd tas inte seriöst: ”hon kan nu säja vad hon säjer men vem tror henne" låter polisernas förringande ord. Instansernas anställda fungerar effektivt, de internaliserar makten helt. Det finns inte på kartan att kvinnor skulle vara ett verkligt hot mot män, såsom män är för kvinnor. Och Martti Wester internaliserar maktordningen som säger att mannen inte ska vara den svaga, utnyttjade: inte till något pris tänker han anmäla henne, och ”Anamma om du säjer ett ord om det här till en levande själ”. Det manliga våldtäktsoffret skäms också.

 

Maktkampen är dock långt ifrån över. Som en ironisk påminnelse om att Tovas handling inte har ändrat på någonting, blir det slutligen genom hennes egen sextonåring Jockum som den patriarkala makten reproduceras. Gråtande kommer han hem efter en dejt med en flicka han är kär i, och berättar vad som hänt: pussar som båda samtyckt till blir något mer, ”hon jämrar sig och snyftar och han vill inte göra henne illa, inte alls, han vill bara ljuvligheter med henne”, men våldtäkten sker ändå – mansrollens  mörkaste sida förverkligas i vad som verkar vara en mycket förvirrad och olycklig situation också för själva förövaren. Det sexuella utnyttjandet kommer allra närmast, då det Tova fruktat allra mest sker: att hennes pojkar också påverkas och förverkligar makten. Jockum blir en slags paradoxal martyr. Idag berättar Tikkanen att hon med Jockums karaktär ville visa hur det inte är så enkelt, att våldtäkt inte endast finns i svin som Martti Wester. Jockums erkännande och ånger står ändå i kontrast till romanens vuxna maktidkares skrämmande kyla. Tonåringen har kanske ännu inte helt vant sig vid, accepterat och internaliserat det sexuella våldet. Gott så – kanske ses någon slags hopp ännu hos de unga.

 

"Män kan inte våldtas" är fortfarande synnerligen aktuell: kvinnor och män, våldtäktsoffer och andra internaliserar fortfarande patriarkal makt på liknande sätt, och inte ogrundat: i domstolar blir offer fortfarande tillfrågade vad de vid övergreppet haft på sig för kläder, om de varit berusade och så vidare. I skrivande stund tar våldtäkt särskild plats i nyhetsrubrikerna. Det tragiska övergreppet på en 14-årig flicka av en asylsökande har gett bränsle åt så kallade ’invandringskritiska’ röster. Plötsligt är de rörande engagerade i kvinnors rättigheter, övertygade om någon slags särart av jämställdhet som existerar i Finland. Suss Åhman, sakkunnig i sexuell hälsa, kommenterar till YLE: “Sanningen är den att mellan åtta och nio av tio våldtäkter sker inomhus och gärningsmannen är en etnisk finsk man som offret ofta känner”. Att mansrollen diskuteras är det mest effektiva sättet att bekämpa sexuellt våld, framhåller hon.

 

Samma önskan om öppen diskussion uttrycker "Män kan inte våldtas": ”Vara rädd som fan och tala om det ändå. Så man kanske slipper slå.” Märta Tikkanen visar ett spektrum av den patriarkala maktens uttryck. Normen: män mot kvinnor, men också undantaget som intressant kontrast: en kvinna mot en man. Hämndvåldtäkten får ändå inte samma samhälleliga tyngd då den är just ett undantag. Och problemet med sexuellt våld är inte svartvitt – Martti Wester mot Tova och tvärtom är bara en av punkterna där makten passerar. Männen är också offer för själva könsrollen som de av samhället uppfostrats till. Och kvinnorna själva internaliserar de orimliga men högst verkliga krav som samhället ställer på dem. Romanen avslutas med en önskan om att tillsammans konfrontera utmaningen med maktpotentialen som även den mest oskyldiga besitter. ”Nu ska de stå i bredd hon och Jockum, och bredvid sej har de alla andra okunniga, skräckslagna och halva. Upproret har börjat.”

 

Edith Keto studerar nordisk litteratur i Helsingfors. Då hon inte läser böcker lagar hon veganmat eller dansar till tekno.

 

Läs mer:

Brownmiller, Susan. 1975. Against Our Will: Men, Women and Rape. London: Secker & Warburg.

 

Foucault, Michel. 1997. Il faut défendre la société: Cours au Collège de France 1975-1976. Paris: Editions du Seuil.

 

Fjelkestam, Kristina. 2013. ”Män kan inte våldtas”? Märta Tikkanen, Stieg Larsson och heteronormativitetens gränser. Tidskrift för litteraturvetenskap, vol. 43, nr 3-4, s. 107-118.

 

Tikkanen, Märta. 1975. Män kan inte våldtas. Helsingfors: Söderströms.

 

Witt-Brattström, Ebba. 2015. Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur. Stockholm: Norstedts.

 

Kurdisk kvinnokamp

 

Feminism som vapen mot fascism

 

Text: Fredrik Österblom & Joanna Österblom

 

”Det har varit svårt att undgå den feministiska revolutionen i Rojava, men de kurdiska kvinnorna som kämpar för jämlikhet har inte uppstått ur blotta intet. Joanna Österblom har träffat forskaren Dilar Dirik som berättar om kvinnornas kamp som förs på många fronter.”

Den 1 november 2015 arrangerades en demonstration i Helsingfors för att visa stöd för Folkets försvarsenheter YPG. Foto: Jakob Zethelius.

 

Den feministiska revolution som pågår i Rojava i norra Syrien sedan området förklarade sig autonomt 2012 saknar motstycke i samtiden och kan framstå som ett mirakel. I själva verket är det så kallade miraklet ett resultat av målmedvetna ansträngningar, säger Dilar Dirik som forskar om kvinnans roll i de kurdiska befrielserörelserna. Dirik är doktorand i sociologi vid Cambridge universitet och skribent för bland annat Al Jazeera.

 

– Jag påbörjade mina doktorandstudier efter avrättningen av Sakine Cansiz, Fidan Dogan och Leyla Saylamez den 9:e januari 2013 i Paris.

 

Morden på dessa tre kvinnor är i sig talande för kvinnornas roll inom de kurdiska rörelserna. Cansiz var en av de som grundade Kurdistans arbetarparti, mer känt som PKK, i slutet av 70-talet, och de två andra offren var yngre kurdiska aktivister. De hittades döda i en föreningslokal i centrala Paris, och Frankrikes dåvarande inrikesminister Manuel Valls konstaterade i sitt uttalande att det utan tvekan var fråga om en avrättning. I juli i år gick utredarna ut med att man misstänker inblandning från den turkiska underrättelsetjänsten MIT, och Radio France Internationale skrev att det är första gången som en officiell utredning antyder främmande makters inblandning i politiska mord som begåtts i Frankrike.

 

– Jag kände två av dessa kvinnor personligen och beundrade dem. Den huvudsakliga anledningen till att jag inledde min forskning var att hitta ett svar på frågan: "Varför mördades våra vänner? Vad skrämde mördarna så mycket att de dödade dessa tre kvinnor?"

 

De kurdiska kvinnor som i dag kämpar för jämlikhet uppstod inte ur tomma intet utan är resultatet av en flera decennier lång kamp.

 

– Först måste man beakta implikationerna av att kvinnor tar till vapen i en så traditionellt feodal-patriarkal kontext. Denna revolution började på 90-talet när kvinnor i PKK gick runt och knackade dörr för att mobilisera kvinnor. Det skedde inte över en natt.

 

De nya, autonoma kantonerna i Rojava införde dubbelt ledarskap och kvoter och de skapande kvinnliga försvarsenheter, kvinnliga kollektiv, akademier och tribunaler. Den oerhörda politiska mobiliseringen grundar sig i en lång kamp under svåra omständigheter.

 

– Man kunde säga att en kurdisk identitet är en uttalat politisk identitet, speciellt med tanke på att bara framhäva sin egen existens används som motiv för folkmord och gränslösa statliga övergrepp.

 

Den feministiska utvecklingen i Rojava och feministernas egen överlevnad hotas från alla håll.

 

– Kurdiska kvinnor strider mot turkiska staten, den näststörsta NATO-armén med en premiärminister som uppmanar kvinnor att föda åtminstone tre barn, den iranska regimen som avhumaniserar kvinnor i Islams namn, den syriska regimen vars arméer systematiskt använder våldtäkt som en del av sin krigsstrategi, och jihadister som ISIS (Islamiska staten). Och dessutom kämpar de mot patriarkatet i det kurdiska samhället i sig.

 

Dirik betonar att utan en kollektiv ansträngning för att höja samhällets medvetenhet och förvandla tidigare nedtystade människor till politiska subjekt skulle staden Kobane inte ha varit förmögen att göra motstånd så länge. Den ideologiska och politiska mobiliseringen hos Rojavas befolkning kan inte behandlas isolerat från Kobanes seger gentemot ISIS.

 

– Avpolitiseringen av kampen i Kobane berövar kämparna deras agens och tar den kollektiva mobiliseringen ur sitt sammanhang. De som har intresse av att göra detta är den koalition av stater som ignorerade och marginaliserade Rojavas motstånd mot ISIS i två år, och tidigare försåg ISIS med vapen.

 

En revolution på många plan

 

En genuin revolution måste först utmana samhällets mentalitet, menar Dirik. Därför är kvinnornas kamp mot ISIS inte bara militär utan också filosofisk, en existentiell kamp.

 

– Man kan inte bara besegra ISIS militärt utan att också besegra den mentalitet som ligger bakom, till exempel den fortlevande globala våldtäktskulturen som ger dem en plattform. Den mentaliteten är inte bara förkroppsligad av ISIS utan är också delvis uttryckt i våra egna sinnen, i våra samhällen.

 

Kritik har riktats mot kvinnoresningen i Rojava med anledning av den påstådda könsdualistiska teorin och praktiken som inte ännu har skapat mycket utrymme för sexuella minoriteter. Dirik menar att det snarare är den västerländska feminismens misslyckande att mobilisera på gräsrotsnivå som är i behov av självkritik.

 

– Det feministiska begreppet "intersektionalitet" betonar så klart att förtrycksformer är sammanlänkade och att feminismen behöver ett holistiskt angreppssätt för att ta sig an dem, men ofta misslyckas de feministiska kretsar som ägnar sig åt dessa debatter med att vidröra de verkliga erfarenheterna för miljontals drabbade kvinnor. Detta skapar ännu en isolerad diskussion om radikalism som är otillgänglig för de flesta. Hur radikal eller intersektionell är en kamp som inte förmås spridas?

 

Snarare än att vara en rättighetsbaserad sidofråga som lägger bördan på kvinnorna, blir kvinnans frigörelse och jämställdhet mellan könen ett ansvar för hela det rojavanska samhället, säger Dirik. Efter revolutionen 2012, mitt under brinnande krig, var det ett av det nya styrets första beslut att kriminalisera tvångsäktenskap, familjevåld, hedersmord, polygami, barnäktenskap och hemgift.

 

– För en radikal och revolutionär frihetskamp måste kvinnans frigörelse vara ett centralt mål men fram för allt också en aktiv metod i processen.

 

Fredrik Österblom är filosofistudent och frilansskribent, bosatt i Göteborg.

 

Joanna Österblom utforskar posthumanistisk teori och är aktiv i olika feministiska rörelser i Helsingfors.”

 

 

Intervju

 

Posterstories förenar bild och novell

 

Text & foto: Vilhelmina Öhman

 

Posterstories är ett projekt av Linn Henrichson, Kaneli Johansson och Saga Mannila som kombinerar novell och illustration i ett sällan sett format. När Kontur träffade dem på Skatudden i Helsingfors hade de just fått in sin första novell som nu ska illustreras och tryckas upp. Första numret kommer ut i mitten på december.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Linn Henrichson och Kaneli Johansson är två av de tre grundarna av Posterstories.

 

Tanken bakom Posterstories är att det är en plansch med en nyskriven novell på den ena sidan och en tillhörande illustration på den andra. Planschen ska man kunna plocka på sig på caféer och gallerier för att läsa i väntan på bussen och, om man så vill, hänga upp i hemmet. Linn, som är illustratör och studerar grafisk design, fick idén till projektet för ungefär ett år sedan.

 

– De var något, kanske Novellix, som inspirerade mig och som fick mig att tänka på vilka olika former man kan ge ut noveller i. Novellix ett bra koncept, men jag tänkte att det kan göras mer visuellt.

 

Att de valt att lyfta fram novellen, när förlag idag hellre satsar på romanen som säljer bättre än dikten och novellen, tyder kanske på att den håller på att få ett uppsving.

 

– Man talar om att texter blir kortare och att man ska kunna ta åt sig allt så lätt och så snabbt som möjligt. Därför borde ju novellen bli mycket mer synlig, i och med att den är ett kort format där man kan uttrycka så mycket. Det gör den till ett spännande format, säger Kaneli.

 

– Den här planschen är också ganska lättillgänglig skönlitteratur, när tanken är att den ska vara gratis. Det ska bli spännande att se hur olika noveller vi kommer att få in. Det finns ju så många olika sätt att skriva en novell på, säger Linn.

 

Borderline, Linn Henrichson, 2015

 

I det här projektet är illustrationen en lika stor del som texten. Det fokuseras inte så mycket på sambandet mellan text och illustration och möjligheterna det kan ge, menar Kaneli.

 

– Förutom i barnböcker är illustrationer ofta avskurna från texten. Det har i princip inte alls forskats i hur till exempel bokomslag och text korrelerar. Jag tycker det är intressant att se hur illustrationen påverkar hur man tolkar novellen, säger Kaneli.

 

Tanken är att det ska bli en snygg serie posters som man vill ta hem och hänga upp på väggen. I första numret är det jag som gör illustrationerna och sedan får vi se hur det utvecklar sig, säger Linn.

 

Nu i starten har gruppen hört av sig till bekanta skribenter, men i fortsättningen önskar de bredda sin skribentkrets. Gruppen vill skapa en plattform för speciellt unga skribenter och illustratörer som inte kommit in via andra portar.

 

– Det finns så mycket unga, i alla fall om en tittar på vår bekantskapskrets, som skriver och skriver väldigt bra men som aldrig har funderat seriöst på alternativet att göra något med sina texter. Det här är en bra väg för dem att pröva på hur det känns och kanske bli inspirerade att skicka in sina texter till fler ställen, säger Linn.

 

Första numret kommer endast att delas ut i Helsingfors, men Linn och Kaneli hoppas att numren också kommer att ges ut i andra svenskspråkiga städer i framtiden.

 

– Vi hoppas såklart att Posterstories kommer att växa men det handlar såklart om ekonomiska möjligheter. Vi vill att det här ska vara gratis och uttryckligen lättillgänglig kultur, säger Kaneli.

 

Det finns redan ett Instagramkonto vid namn @posterstories vilket kommer komma igång i samband med första numret. Tanken är att planscherna till en början kommer att finnas på gymnasier i Svenskfinland, caféer och gallerier.

 

Vilhelmina Öhman är redaktör för Kontur

 

Novell

 

Bygdøy Allé 18

 

Text: Sofia Eriksson

Illustration: Emilia Kannosto

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du är lång och du har bokstäver på armen. Vi bor i samma hus med samma hund som skäller om morgonen i trappan och jag skulle älska trappan, den gnäller vänligt i gråblått trä när jag går ner från tredje våningen, om inte det var för den där hunden.

 

Huvudstaden är vacker, den liknar Helsingfors. Den har nära till havet från alla håll, den har skogar, parker, ängar, bara en liten promenad ner från den stora allén. Du har sagt det här är den fetaste jävla staden i världen och öppnat dörren till en dyr taxi mitt i natten, jag har nickat, ja fyfan, jag vill aldrig åka härifrån.

 

Allt händer fort. Bokstäverna på din arm lär sig gå på mina lår; mina fingertoppar hittar ställen där du är kittlig. Du gillar världshav och är duktig på matematik, du räknar ut att det tar 287 år för mig att segla överallt i världen, överallt, och vi googlar resmål man hinner se på 287 år. Du är varm och luktar sött ur munnen när du viskar att min pappa låter som en i-di-ot.

 

Och jag vet inte om du menar det, för du brukar vara snäll, du skänker bort pengar till dem som har mindre än du och du pussade mig på pannan en gång när jag var ledsen, men det blir fel. Du tar mig om axlarna och säger du förstår väl att det aldrig kan bli nåt seriöst mellan oss, det är inte så det här fungerar. Din säng är enorm och dina lakan rutiga. Vi måste viska så inte någon vaknar bakom väggen, jag sitter i din famn i din t-skjorta och din näsa är sju centimeter ifrån min. Jag krymper tiotusen gram för någonstans mellan nu och 287 år i en segelbåt har jag kommit fram till att jag trots tillfälliga städer och löften som aldrig håller kanske vill ha dig och allt som seriöst kan innebära.

 

”Det är lugnt, jag skulle ändå aldrig bli kär i nån som dig”, skrattar jag, låter grannen vakna.

 

Du lutar dig lättad tillbaka, klär av mig din skjorta, vad bra.

 

När jag går till jobbet nästa morgon gnäller trappan som den brukar och jag repeterar i takt med hunden som skäller alla regler du skissat fram åt oss; när det är okej att knacka på och vilka dagar det är bättre att låta bli. Jag målar en karta över dig i mitt huvud när jag vänder in till Slottsparken, över det du angav, lär mig noggrant utantill allt det du förklarat för mig om hur det här, hur du och jag, fungerar.

 

Sofia Erikssonᅠär en litteraturstuderande som är bosatt i Helsingfors igen efter en kandidatexamen i Uppsala, en livskris i Paris och ett världens bästa kulturjobb i Oslo.

 

Kritik

 

De små kretsarnas kritiker

 

Text: Vilhelmina Öhman

 

Makt att lyfta fram, makt att sopa bort, makt att styra en publik. En kritiker kan sitta på mycket makt, vilket också har diskuterats i de finlandssvenska medierna i höst. Debatten har i huvudsak handlat om teaterkritikerns kompetens, men vad om vi försöker vända fokus till fältet kritikern måste förhålla sig till. Hur är kritikerns förhållande till den lilla kretsen Svenskfinland? Känner den finlandssvenska kritikern ansvar för den finlandssvenska kulturen? Känner kritikern en rädsla för att skada den finlandssvenska kulturen med en kritisk recension eftersom fältet är så litet och publiken är så begränsad. Bedriver kritikern i Svenskfinland självcensur? Universitetslektorn i Nordisk litteratur och chefredaktören för Nya Argus Trygve Söderling och kritikern och kulturjournalisten Ann-Christine Snickars delar med sig av sina tankar till Vilhelmina Öhman.

 

Söderling tycker att det finns en hel del seriös kritik i Svenskfinland, jämfört med finsk och rikssvensk, trots att det finns mindre utrymme för den idag.

 

– Om man går tillbaka till 1960-talet och tidigare, till tiden då Hagar Olsson var verksam, hade tidningarna en linje att recensera allt och fylla sidorna med dessa recensioner. Men trenden har gått mot att kritiken ska vara kort och med stora bilder av författaren. Söderling tycker att Svenskfinland har många kanaler för kritiker i varje fall.

 

– Att säga att en recension kan ha en avgörande betydelse är sant, men lite inskränkt. En recension i Hbl avgör inte allt, det finns många andra kanaler, säger Söderling.

 

Snickars tycker att tidningar och radio har en viktig uppgift. De måste bestämma om det är viktigt att ha texter eller inslag som resonerar kring konst, teater och litteratur, och hur mycket utrymme de ges.

 

– Tyvärr tror jag att man förhåller sig ganska slentrianmässigt till det här. Man har kvar recensionerna men det är sällan eller aldrig man talar om kritikens uppdrag. De som skriver håller bara på bäst de kan., säger Snickars.

 

Snickars menar att en kritiker självklart påverkas av den lilla krets Svenskfinland är, men att man måste vara ärlig mot sig själv om man som privatperson har en koppling till den man recenserar.

 

– Kretsarna är små – det betyder att alla kritiker säkert känner en författare eller en skådespelare. Eller är släkt med någon. Om det finns sådana uppenbara kopplingar får man hålla sig borta som kritiker. Om man som kritiker vill föra fram något bara för att det är skrivet av en man känner, då lever man ju inte riktigt upp till sitt uppdrag, anser Snickars.

 

Söderling säger att en professionell kritiker klarar av denna utmaning.

 

– I Stockholm och i New York finns det ett större kulturutbud och en större konkurrens, men även där är de litterära kretsarna små. Nepotism och insyltning finns överallt där fältet är litet.

 

Söderling menar att en kritiker är fräsch en tid, men förstörs så småningom. Hen skapar kontakter och känner till sist de hen recenserar.

 

– När jag skrev aktivt försökte jag att inte bli alltför bekant med författarna. En kritiker ska kunna "höja sig över" personrelationer och skriva så att säga för evigheten, säger Söderling. Han anser att vi har ett rätt bra garde av kompetenta kritiker i Svenskfinland, trots att förhållandena är så usla ekonomiskt.

 

– Vi måste komma ihåg allt som är bra, det finns oväntat mycket av det, säger han.

 

Att man inte skulle kunna ha en fungerande kritik bara för att man är en liten krets kan Snickars inte begripa.

 

– Man får i stället ha omsorg om alla bitar som får kritiken att fungera. Tidningarna bör som sagt ha ett intresse av att ha kritiken kvar. Men den springande punkten är förstås publiken, om det inte finns läsare, om det inte finns teaterpublik, så finns det inte nån som vill läsa recensioner heller, menar Snickars.

 

Efter höstens debatt om kritiken saknar Snickars en djupare diskussion i ämnet.

 

– Jag tror att man ska diskutera kritikens roll och inte så mycket kritikerns. Det är ju en långsammare och omständigare sak, kanske det kan försiggå på seminarier, eller på till exempel den runda bordsdiskussion som Svenska kulturfonden bjuder in till i januariᅠnästa år –ᅠdet initiativet kommer från författare. Men det senaste exemplet, debatten kring teaterkritiken och Hbl, visade ju hur lätt det kan gå åt skogen, menar Snickars.

 

Kritikens roll är enligt Snickars att skapa intresse för ett verk eller en genre. Utgångspunkten ska vara att hen inte behöver behaga någon, liksom konst, litteratur och teater inte behöver behaga.

 

– Kritikern är ingen maskin, det hen arbetar med är inte heller det. Läsarna borde bli intresserade om en roman eller kritiken av den avviker från deras sätt att se eller tänka. Tyvärr lever vi i en bekräftelseknarkande tid, säger Snickars.

 

Om en finlandssvensk kritiker idkar självcensur är svårt att säga. Det måste man bedöma från fall till fall. Men lojaliteten hos en kritiker ska hur som helst ligga hos det hen bedömer, om det nu sedan är litteratur eller dramatik, inte hos enskilda människor eller hos den finlandssvenska kulturen. Det är som sagt dock inte alltid helt lätt när kretsarna är små. Men med yrkeserfarenhet och en inte alltför stor hänsyn till författaren, publiken eller uppdragsgivaren och genom att "skriva för evigheten" kan vi få en kritik utan nepotism.

 

Vilhelmina Öhman är redaktör för Kontur