1-2/2016 TYSTNAD

 

FÖRFATTARFÖRENINGARNA BORDE ÖPPNA SINA DÖRRAR – JULIUS VON WRIGHT & VILHELMINA ÖHMAN

 

FINLAND SIST I NORDEN MED SPRÅKKRAV – JULIUS VON WRIGHT

 

DEN SAMISKA LITTERATUREN NONCHALERA  –  VILHELMINA ÖHMAN

 

ÄR DET HÄRFINLÄNDSK LITTERATUR?  –JULIUS VON  WRIGHT

 

EAMIÁLBMOTMANIFESTA / INDIGENOUSMANIFESTO –  NIILLASHOLMBERGA

 

HEMMET ÄR HENNES REVIR – JULIUS VON WRIGHT

 

JAKTEN PÅ EN GEMENSAM FÖRMÅGA – VALTER SANDELL

 

MURAKAMIS PAFFLÅDSÖDE – VILHELMINA ÖHMAN

 

EN TYST MINUT – MATHILDA LARSSON

 

EN UPPTÄCKTSRESENÄR I DET SVENSKA SPRÅKET  – JULIUS VON WRIGHT

 

Ledare

FÖRFATTAR-FÖRENINGARNA BORDE ÖPPNA SINA DÖRRAR

Text: Julius von Wright & Vilhelmina Öhman

I Finland får författare som skriver på andra språk än svenska och finska inte vara medlemmar i författarföreningarna. I de övriga nordiska länderna räcker det att författaren är verksam i landet – språket är en bisak.

 

Under seminariet ”Literature without borders” i Helsingfors den 18 mars blir skillnaden mellan Finland och övriga Norden påtaglig. Sveriges Författarförbund har accepterat medlemmar som skriver på andra språk än svenska sedan 1965. Att de finländska föreningarna ännu ett halvsekel senare håller kvar kravet är överraskande.

 

En styrelsemedlem från Finlands svenska författareförening säger under en paneldiskussion att styrelsen har diskuterat saken, men är bundna till stadgar om att främja svenskspråkig litteratur. Idéen om att grunda en tredje författarförening vädras under diskussionen och publikens kommentarer är inte nådiga. ”Vidrigt” och ”segregerande” kommenterar några författare i publiken.

 

Att gömma sig bakom stadgar är exkluderande.

 

Styrelseordförande i Finlands svenska författareförening Peter Sandström säger att det inte finns några planer på att ändra situationen som många författare vi har intervjuat tycker är nonchalant och till och med snudd på öppen rasism.

 

Språkkraven utesluter en grupp författare från stöd, nätverk, möjligheter och representation och ger en förhandsrätt till finsk- och svenskspråkiga författare.

 

Förslaget om en tredje författarförening är framfört i god vilja, men det bygger upp murar framom att bryta ner dem. Det är speciellt oväntat och pinsamt att komma från sofistikerade organisationer som författarföreningar, säger den samiska författaren Niillas Holmberg. Det delar upp författare i dem som skriver på svenska, finska och ”andra språk”, det vill säga samiska, romska, arabiska, persiska, tyska, franska – nämn ett språk och det landar i ”övrigt”.

 

Finlands svenska författareförening kunde vara proaktiva i Finland och välkomna icke-svenskspråkiga författare. Det är inte en långsökt tanke, utan kunde tänkas bygga på en förståelse mellan språkliga minoriteter.

 

Ändra stadgarna och ändra reglerna som inte längre överensstämmer med vårt flerspråkiga samhälle. Men innan vi kommer så långt krävs det att vi är överens om vilka problem exkludering för med sig och att det inte handlar om en enskild företeelse. Det är en del av ett strukturellt problem i Finland.

Julius von Wright och Vilhelmina Öhman är redaktörer för Kontur.

PÅ JAKT EFTER TYSTNAD : BIBLIOTEKET

De finländska författarföreningarna

FINLAND SISTA I NORDEN MED SPÅRKKRAV

Text: Julius von Wright

Peter Sandström vid Finlands svenska författareförening vill inte spekulera i om det skulle vara möjligt att ta bort föreningens språkkrav. Finlands två författarföreningar är de enda i Norden som har språkkrav. I Sverige togs kravet bort 1965 och i Norge likställdes norsk och samisk litteratur 1983.

 

 

Peter Sandström, ordförande för Finlands svenska författareförening, säger att det inte har funnits en diskussion inom föreningen om att öppna upp för andra språk. Frågan har inte varit aktuell eftersom föreningen inte har fått in en enda ansökan av icke-svenskspråkiga författare sedan 90-talet.

 

 

– Vi jobbar utgående från de stadgarna som vi har haft sedan föreningen grundades för snart 100 år sedan. Föreningen grundades för att stöda litteratur på svenska i Finland och stadgarna utgår från det svenska språket.

 

Enligt de rådande stadgarna så kan man bli medlem om man har publicerat två skönlitterära verk på originalspråket svenska.

 

– De så kallade språkkraven som de finländska författarföreningerna har är en spegel av Finland i allmänhet där det är så att säga ”normalt” att tänka i språkliga termer. Vi har två nationalspråk, som båda ska få verka i Finland och därför lever språktanken starkt, säger Sandström.

 

Antalet författare som skriver på andra språk än svenska och finska i Finland växer och Sandström säger att det är viktigt att de har förutsättningen att arbeta på sina egna språk.

 

– Författare som skriver på andra språk är ett växande fenomen i Finland och det är väsentligt att de får arbeta på sina språk. Frågan är hur man bäst förbättrar situationen, säger Sandström, men är tveksam till att medlemskap i författarföreningen är lösningen.

 

Sandström ser förslaget i rapporten Wandering words. Comparisons of the Position of Non-dominant Language Writers in Nordic Organizations, utgiven av Kultur för alla, om ett starkare nordiskt samarbete för internationella författare som ett bra alternativ.

 

– Det kreativa skulle vara att satsa på ett nordiskt samarbete, eftersom denna grupp författare är heterogen. Det finns en del språk som skrivs av väldigt få författare.

Men kunde författareföreningen tänka sig att ändra sina stadgar?

 

– Jag kan inte spekulera i stadgeändringar.

 

För Finlands svenska författareförening handlar det också om resurser, säger Sandström.

 

– Vi är en väldigt liten förening med 200 medlemmar och bara en anställd. Vi har den kostym som vår nuvarande verksamhet behöver.
Vi stöder redan icke-medlemmar med frågor om copyright och kontrakt så gott vi kan, säger Sandström.

 

Suvi Oinonen på Suomen Kirjailijaliitto är inne på samma linje som Sandström. Språkfrågan har inte diskuterats i större utsträckning, men Oinonen säger att de bistår även icke-medlemmar med hjälp gällande bland annat kontrakt. Oinonen anser att förbundet inte har den sakkunnighet som krävs för att likvärdigt behandla författare som skriver på andra språk.

 

Inget språkkrav sedan 1965 i Sverige

 

I Sverige har författarförbundet tagit en annan ställning i frågan. Där har det varit möjligt att bli medlem i Sveriges Författarförbund med verk på andra språk än svenska sedan 1965, om man var svensk medborgare. Stadgarna ändrades 1973 så att det räckte med att vara stadigvarande bosatt i Sverige.

 

Detta stadigvarande kan tolkas på många sätt. Vid åtminstone ett tillfälle har en flyktingförläggning räknats som stadigvarande boende, säger Susanne Steneros, sekreterare för Invalsnämnden vid Sverige Författarförbund. Hon berättar att stadgeändringen skedde utan större diskussioner.

 

– Det ansågs vara självklart att om man befann sig i Sverige så skulle man ha rätt att vara medlem i förbundet, säger Steneros. Hon har bläddrat i Jan Gehlins historik över förbundet, Flodar och virvlar, som beskriver hur diskussionen gick då för 50 år sedan. Förändringen ansågs vara behjärtansvärd, säger hon.

 

För ett par år sedan slopade förbundet dessutom information om modersmål och födelseland från sin ansökningsblankett. Även tidigare var informationen frivillig.

 

– Den informationen är oväsentlig. Vi vill bara veta vilket språk författaren skriver på eftersom vi använder egna medlemmar som lektörer, säger Steneros.

 

Steneros säger att processen att granska kvaliteten på verk skrivna på sällsyntare språk inte har skapat problem.

 

– Vi samarbetar med författarfonden och universitet för att hitta lektörer ifall det inte finns inom förbundet. Och precis som alla andra ansökande så måste verket hålla kvalitet och omfång.

 

Steneros nämner att fristadsförfattare blir medlemmar i förbundet kostnadsfritt under fristadsåren. Medlemmar i författarförbundet kan bli mentorer för fristadsförfattare som kommer till Sverige.

 

– Mentorsverksamheten ger en kollega att diskutera med. Ofta handlar det om problem som alla har, om hur man blir publicerad och marknadsför sin bok, säger Steneros.

 

Norge har lyckats med det praktiska

 

Rapporten Wandering Words lyfter fram Den norske Forfattarförening som ett bra exempel på hur verk skrivna på andra språk än norska behandlas. De har lyckats arbeta fram ett system för att kvalitetssäkra verk.

 

Kerstin Bennett, kontorledare på föreningen, säger att under årsmötet 1983 beslöt att inkludera litteratur skriven på samiska. Efter det har föreningen gradvis öppnats för andra språk.

 

– Det uppstod ibland hätska diskussioner på årsmötet om den här frågan. Efter det har diskussionen handlat om det praktiska arbetet. Hur man ska behandla ansökningar av författare som skriver på andra språk och hur vi ska se till att inte skapa olika grupper inom föreningen.

 

Bennet säger att det inte har funnits en aktiv diskussion om medlemskap och språk under de senaste 10-tals åren. Alla författare som är verksamma i Norge eller har en anknytning till Norge kan ansöka om medlemskap.

 

– Dagens diskussion handlar främst om kvalitetskravet för att bli medlem, men den diskussionen fokuserar på litterär kvalitet och inte vilket språk verket är skrivet på. Den diskussionen kommer nog att fortsätta en lång stund, säger Bennett.

Julius von Wright är redaktör för Kontur.

PÅ JAKT EFTER TYSTNAD : KYRKAN

Intervjun

DEN SAMISKA LITTERATUREN NOCHALERAS

Text: Vilhelmina Öhman

Foto: Marja Helander

Den samiske poeten, musikern och aktivisten Niillas Holmberg har efter debuten år 2009 publicerat fyra poesisamlingar och har blivit översatt till mer än tio olika språk. Hur är det att vara författare i Sápmi idag? Når verken ut till den finska och svenska läsekretsen?

 

Samiska författare står inför liknande svårigheter som andra författare som skriver på icke-dominerande språk i de nordiska länderna. Eftersom de samiska språken och dialekterna är små och hotas av utrotning spelar litteraturen en stor roll i upprätthållandet av språket.

 

Niillas säger att ingen samisk författare har möjlighet att endast leva på sitt skrivande.

 

– Det finns stunder då jag känner mig smått galen att skriva poesi på nordsamiska. Å andra sidan, att skriva poesi är knappast lönsamt någonstans, och vi är väldigt lyckligt lottade att ha samiska fonder som ser fördelen med att bevara vår kultur, säger Niillas.

 

Endast författare vars originalverk är skrivet på finska kan ansöka om medlemskap i Suomen kirjailijaliitto (SKS). Samma-på-svenska gäller för Finlands svenska författarförening. Niillas ser inte logiken i det. Han är själv medlem i den samiska författarföreningen Sámi Girječálliid Searvi (SGS) som inte har språkkrav.

 

– Jag ser absolut ingen orsak varför författare som skriver på finlandssvenska antas och inte de som skriver på samiska. Den sortens ignorans är nonsens och enligt mig är det inte långt från öppen rasism. Det är speciellt oväntat och pinsamt att komma från sofistikerade organisationer som författarföreningar, säger Niillas.

 

Samisk litteratur har varit närmast osynlig i de nordiska litterära fälten och i kursplaner på skolor och universitet belyser rapporten Wandering Words - Comparisons of the Position of Non-dominent Language Writers in Nordic Organisations, utgiven av Kultur för alla. Niillas känner ändå att hans verk når ut till de norska och finska läsarna.

 

– Jag får tillräckligt med inbjudningar till finska och norska litterära evenemang. En stor orsak till det är att jag har skrivit och publicerat poesi på finska och översatts till norska, säger Niillas.

 

De flesta samiska författare som bor i Finland publicerar sina verk i Norge. Det kan bero på att Norge är landet med den största samiska befolkningen, och därmed den största samiska läsarkretsen, eller att samiska författare får bli medlemmar i den norska författarföreningen.

 

– Det verkar som om många nationella organisationer i Norge, Sverige och Finland anser att eftersom vi har de samiska parlamenten och andra organisationer borde vi vara nöjda med det. Men det här funkar inte för oss i till exempel Finland för sametingets årliga budget för kultur är löjligt litet, säger Niillas.

 

Är samisk litteratur något annat än nordisk litteratur? Att samisk litteratur lyser med sin frånvaro på biblioteken, universiteten, bokhandlarna och kultursidorna, avslöjar något om vår inställning till samisk kultur överlag.

 

Ändra kursplanen, ändra sortimentet, ändra reglerna som inte längre överensstämmer med vårt flerspråkiga samhälle. Men innan det kan ske krävs det att vi är överens om betydelsen av problemet med exkludering.

Vilhelmina Öhman är redaktör för Kontur.

PÅ JAKT EFTER TYSTNAD : KYRKOGÅRD

Sivuvalo

ÄR DET HÄR FINLÄNDSK LITTERATUR?

Text & foto: Julius von Wright

Så lyder namnet på kartongboken som samlar internationella poeter som bor i Finland. Rubriken ska provocera, säger Daniel Malpica och Roxana Crisólogo, som är bakom boken. De pratar om hur det är att vara utländsk författare i ett land som enligt dem är besatt av CV:n, enspråkiga evenemang och av att skydda det som anses vara finländskt. Och de berättar om den sydamerikanska kartongboken.

 

 

– I ögonblicket man blir exkluderad och blir hindrad från att delta måste man ta en position och bli politisk, trots att själva konstverket inte har politiska budskap. Sivuvalo är politiskt bara för att det samlar författare med olika bakgrund, säger Daniel Malpica på ett café i Helsingin Sanomats stora transparenta glashus i centrum av Helsingfors.

 

Men först hoppar vi in i en sopcontainer på bakgården av en Lidl. Daniel Malpica och Roxana Crisólogo samlar på sig kartong. Varför? För att trycka upp dikter av författare från Somalia, Nicaragua, Peru, Ryssland.

 

Daniel Malpica pratar intensivt om Cartonera, kartongboken som växte fram i Argentina i kölvattnet av den ekonomiska krisen 2003. Det var svårt för författare att bli publicerade vilket lade grunden för ett nätverk självständiga förlag som började publicera handgjorda böcker av återvunnen paff. Enligt Malpica är det inom Cartonera som den mest intressanta moderna sydamerikanska litteraturen publiceras just nu. Cartonera har brett ut sig över största delen av Sydamerika, där de säljs i små upplagor till självkostnadspris. Böckerna ger okända författare möjligheten att bli publicerade, ett slag i kampen om att demokratisera publiceringen av författare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cartoneraboken Sivuvalo – onko tämä suomalaista kirjallisuutta? blandar flera olika språk inom samma pärm. Foto: Daniel Malpica

 

I Finland fyller Cartoneraboken Sivuvalo – onko tämä suomalaista kirjallisuutta? samma demokratiska funktion. Den är en reaktion på hur svårt det är för författare med immigrantbakgrund att bli översatta och nätverka. Då Malpica och Crisólogo kom till Finland insåg de att de mötte samma utmaningar som i Sydamerika – det är svårt för okända författare och särskilt svårt då det också finns en språkbarriär.

 

Boken växte fram också ur en frustration av att inte få delta i de författarnätverk som finns för finska och svenska författare i Finland. Crisólogo säger att det har varit svårt att samarbeta med finskspråkiga författare.

 

– Poängen är att vi inte tänker vänta på att exempelvis författarföreningarna ska bjuda med oss. Det är där problemet ligger, initiativet borde komma från dem. Det är institutionerna som borde säga att okej, vi vill uppmärksamma litteratur på andra språk, säger Malpica. Men detta sker inte nu.

 

– Det är väldigt svårt med författarföreningarna. Det är en form av exkludering i slutändan. De kämpar för rätten för sina medlemmar, visst, men också för språket i sig, säger Malpica.

 

– Det är lite ett ”persu”sätt att tänka. Man tror att man kommer att förlora något, att någon kommer stjäla något av dem. Och huvudpoängen är kanske inte att vi vill vara med i föreningarna, men att vi vill samarbeta med dem, säger Crisólogo, men påpekar att det hela tiden blir bättre.

 

Författareföreningarna i Finland är de enda i Norden som har krav på att medlemmars originalverk ska vara skrivna på svenska eller finska. För många av de internationella författarna är föreningslivet obekant. De kommer från länder där det inte finns författarföreningar, stipendier och residens. Problemet uppstår när de förväntas leva enligt samma system, trots att de inte har lika tillgång till det. Crisólogo blir ofta frågad om att berätta vilka understöd hon har fått, vem som har publicerat hennes verk. Ett slags kvalitetsstämplar, som är svåra att få för författare som skriver på andra språk.

 

Det går inte heller alltid att bevisa sig med referenser från det tidigare hemlandet. En muslimsk poet från Burma har inte tillhört en författarförening, då han flytt förföljelsen i sitt hemland, säger Crisólogo som ett exempel.

 

Den finländska trogna inställningen till system syns också i kommentarerna Crisólogo och Malpica fick på kartongboken. De blev varnade om att den handgjorda boken inte kommer att anses vara litteratur, utan som en hobby. Crisólogo säger att hon bemöts ofta av vad hon beskriver vara en Nordencentrerad syn när hon försöker samarbeta med föreningar eller evenemang.

 

– Det är svårt för jag får ofta frågan om jag arbetar professionellt. Hur det är med de andra författarna i Sivuvalo-nätverket, hur många böcker har de publicerat, vem har publicerat dem? Vilka understöd har de fått? De tror att Peru eller Burma har samma system som i Finland, men vi har inga residens, författarföreningar eller bidrag. De har en väldigt Nordencentrerad syn på att alla är som dem eller att alla borde vara som dem, säger Crisólogo.

 

”Varför inte på finska?”

 

På Sivuvalos evenemang FR33MHz: Mutanttikieltä samlas författare som läser på svenska, italienska, samiska, arabiska för att nämna några språk. En översättning projiceras på väggen, men författarna läser på sina egna modersmål.

Insidan av Sivuvalos kartongbok pryds av orden ”Varning, det här ett komplicerat fall av språk”.

 

– Varför finns den inte på finska? var en vanlig fråga vi fick i början då vi ordnade evenemang. För vi har ingen att översätta, svarar Malpica enkelt. Många dörrar har stängts för internationella författare för att det inte har funnits pengar att översätta deras noveller eller dikter till svenska eller finska.

 

– Det är en allmän attityd. Man är van med att allting ska vara på finska eller svenska. Det enspråkiga tankesättet är väldigt starkt här, man förväntar sig att evenemang alltid ska gå på ett språk, säger Crisólogo.

 

Immigrantstämpeln svår att tvätta bort

 

Crisólogo beskriver en verklighet där det är svårt att arbeta med litteratur professionellt. I Peru var hon advokat, men då hon kom till Finland föreslogs hon att utbilda sig till närvårdare. Också då hon har intervjuats om Sivuvalo-projektet har intervjuerna lätt halkat in på frågor om henne som immigrant.

 

– Sivuvalo har fått lite uppmärksamhet i medier. Jag ställde upp på några dumma intervjuer i början, där jag bara frågades om mitt liv, hur jag känner mig, om jag var gift eller skild och om jag saknar Peru. Journalister vill göra allt till en tragedi i Finland, säger Crisólogo.

 

Tillbaka till Malpica och cafét i det transparenta huset vars stora glasfönster har förvandlat till svarta väggar av kvällens mörker. Vad Sivuvalo-projektet sist och slutligen handlar om är att alla författare ska ha samma rättigheter.

 

– Vi vill inte bli särbehandlade eller bemötta på ett nedlåtande sätt. Vi vill bemötas med samma kriterier som andra och inte bara vara immigrantförfattare.

Julius von Wright är redaktör för Kontur.

PÅ JAKT EFTER TYSTNAD : BANK

Dikt

EAMIÁLBMOT-MANIFESTA / INDIGENOUS MANIFESTO

Niillas Holmberg

 

Maid sáhtan dadjat

go hilsebehtet gárdima

man njálbmán ala gilvviidet

dego loahpalaš loaidun

 

maid árpmuid

 

heajut

nu hárjánan jitnii

beanta moaráskehpet

jos muhtun jávohaga vuoigŋá

 

állet šlivggo geđggiid jávrái

állet hávdát mu

in leat rávkalan čalmmiid olles beaivái

muhto állet fal hávdát

 

állet šlivggo geđggiid jávrái

dasgo jávri lean mun

ja goalkin mun čájehan

makkár liđiid dii gilvviidet

 

***

 

What can I say
to you who tend gardens
making a flowerbed of my mouth
ready for the big sleep

 

what on earth

 

you poor children
so used to noise
you get nervy
at the sound of quiet breathing

 

stop throwing stones into water
don't bury me
I might have not blinked all day
but I'm not ready to be buried

 

stop throwing stones
for the water is me
when there is stillness I will show you
the flowers you have planted

PÅ JAKT EFTER TYSTNAD : SJUKHUSVÄNTERUM

Intervjun

HEMMET ÄR HENNES REVIR

Text: Julius von Wright

Foto: Vanessa Forstén

I fotoserien Revir utforskar Vanessa Forstén hemmets betydelse för identiteten. Bildserien följer med en ung kvinna som försöker hitta sin plats i ett tyst och ensamt hem.

 

I hemmet är man som mest sårbar. Det är platsen där man får vara sig själv, men också platsen där man inser hur bekväm man är – eller inte är - med sig själv. Vanessa Forstén började fotografera självporträttserien ”Revir” då hon för första gången flyttade till ett eget hem hösten 2014.

 

– Jag lärde mig mycket om mig själv då. Jag kom i kontakt med tystnaden som jag verkligen behövde. Det var viktigt att få vara för mig själv och bli bekväm med mig själv, säger Forstén då hon sitter i sin gröna sammetsklädda soffa i sin lägenhet i centrala Helsingfors.

 

– Hur kan man sitta med någon annan om man inte kan sitta med sig själv? fortsätter hon.

 

Forstén säger att serien Revir följer en ung kvinna som söker sin identitet. Hon försöker hitta på vad hon ska göra med sitt liv, hitta ett ställe där hon hör hemma. Möjligheterna är ibland allt för många. I bilderna ligger ett spår av kritik mot ett samhälle där det är enkelt att vara ensam och isolera sig.

 

Hemmet är viktigt för Forstén, något som hon kan tänka sig att är vanligt bland många som bor i en stadsmiljö långt ifrån naturens tystnad. Hemmet, eller lägenheten, är den plats man själv får bestämma.

 

– Här kan man uppleva tystnad på sina egna villkor. Det är det enda stället som jag i alla fall kan uppnå tystnad i. Här bestämmer jag, det här är mitt ställe, mitt revir, säger Forstén.

 

Ensamheten och melankolin blir påtaglig i Forsténs bilder genom ett ansikte som sällan syns och ögon som aldrig syns.

 

– Ögon och ansikte tycker jag kan vara ännu naknare än en naken kropp. Fast jag kan ha lite kläder på mig på vissa bilder, så är det bara en kropp. I ögon kan man på riktigt se känslor och välmående, säger Forstén. Bilderna behåller en viss anonymitet då ögonen inte syns.

 

– Då jag är äldre kommer jag kanske att tänka att jag inte vågade fotografera mina ögon, att jag inte hade kött på benen för att konfrontera vissa saker. Att det är lättare att vara hemlighetsfull. Kanske kommer jag att tycka att jag var rädd för vad andra skulle tycka. Men jag tror det också är lättare för andra att närma sig bilderna om de är mer anonyma, säger Forstén.

 

Se fler av bilder tagna av Forstén här.

Julius von Wright är redaktör för Kontur.

Essä

JAKTEN PÅ EN GEMENSAM FÖRMÅGA

Varje fas av kapitalismen har en affekt som håller den samman, skriver kollektivet Institute for Precarious Consciousness. Affekterna har ändrats över tid, från elände och långtråkighet till dagens ångest. Valter Sandell har läst texten ”We are all very Anxious” och frågar sig hur denna ångest kan bekämpas.

 

Text: Valter Sandell

”Arbetets bördor faller liksom klippblocket om och om igen tillbaka på den utmattade arbetaren”.

 

Walter Benjamin citerar Friedrich Engels i Passagearbetets kapitel D. Ledan, evig återkomst för att illustrera fabriksarbetet som ideologisk infrastruktur. Arbetet i fabrikerna var inte endast arbetsorganisering, utan även en ideologi. Citatet ur Engels bok Den arbetande klassens läge i England är en beskrivning av sin tid. Medan Engels beskriver arbetarklassens elände under 1800-talets England borde vi idag rikta våra blickar mot det samtida prekariatets ångest.

 

Det brittiska skribentkollektivet Institute for Precarious Consciousness analyserar i texten We Are All Very Anxious (publicerades på svenska i Astra 1/2016) kapitalismens förmåga att hålla ihop genom begreppet dominant reaktiv affekt. Institutet menar att varje fas av kapitalismen har en affekt som håller den samman. Affekten är dominant tills motstånd bryter ner den. Då hamnar kapitalismen i kris och tvingas omorganisera sig kring nya dominanta affekter för att hålla samman. Kännetecknande för den dominanta affekten är att den är en allmän hemlighet. Något som alla vet, men som ingen medger. Så länge ingen rörelse blottar den dominanta affekten förblir den effektiv. Inga motståndsstrategier föds och problemen systemet orsakar individualiseras.

 

Under den moderna eran var den dominanta affekten elände. Den allmänna hemligheten under den moderna eran, då det hette att kapitalismen leder till allmän berikning, var arbetarklassens elände som även Engels beskriver. Arbetarrörelsen avslöjade eländet genom strejker och politisk organisering och kapitalet tvingades hitta en ny kontrollstrategi.

 

Från elände till långtråkighet

 

Mitten av 1900-talet präglades i de “utvecklade” kapitalistiska ekonomierna av fordismens löften om hög livskvalitet för alla. Det dominanta narrativet var att livsstandarden växer och tillgången till sjukvård, utbildning och konsumtion blir bättre. Ekonomin i de länder som befann sig i kapitalismens centrum blomstrade och även de mera perifera länderna utvecklades med snabba steg. Fordismens modell grundade sig på heltidsjobb, välfärd och masskonsumtion. Den keynesianska politiken var, som Toni Negri påpekat, en absorbering av arbetarrörelsens kamper. Säkerheten och välfärden minskade på eländet, men den allmänna hemligheten var att alla var uttråkade. Fordismen erbjöd allt för att överleva men inget för livet.

 

Samtida motstånd föddes som en reaktion på den dominanta affekten långtråkighet. Medan den gamla arbetarrörelsen kämpade mot elände var den andra vågen av social mobilisering under 1960-1990-talen en maskin för att bekämpa långtråkighet. ”Vi vill inte ha en värld där garantin att vi inte kommer att dö i svält är köpt med att acceptera risken av att dö av långtråkighet” som situationisterna utropade. En hel serie taktiker för att bekämpa långtråkighet skapades, från rave till karnevalistiska protester, till italienska strejker och hackerkultur.

 

Nu befinner vi oss i slutändan av upproret mot långtråkighet. Precis som strejker än idag kan fungera som redskap mot elände kan en flykt från arbetet eller ett rave i en gammal industrianläggning fungera mot långtråkighet. Problemet enligt Institute for Precarious Consciousness är att långtråkighet sällan är vår huvudsakliga fiende längre. Kapitalet har absorberat kampen mot långtråkighet genom att inhägna de autonoma formerna av liv som skapats gemensamt. Spotify har ersatt bitTorrent-kulturen, företagsnattklubben har ersatt ravet. Listan på exempel är oändligt lång.

 

Inom den samtida kapitalismen är den dominanta reaktiva affekten ångest. Dagens allmänna hemlighet som alla vet men som ingen säger ut är att alla lider av ångest. Den har blivit underkastelsens grundpelare. Den alltjämt närvarande övervakningen, från FPA:s krav på studiepoäng och fullständigt idiotiska utvecklingssamtal på arbetsplatser till den konstanta självfixeringen och begäret efter mera hjärtan och tummar på sociala medier. Ångest och stark stress är allmänna hemligheter som sällan diskuteras, och när det händer betraktas de som individuella problem. Som nyutexaminerade ekonomer så gärna spydiskt påpekar till sina före detta kompisar: ”Det är en attitydfråga! I Finland har alla samma möjligheter!”. Som hjälpmedel till egentligen vilka problem som helst erbjuds hundratals olika förvaltningstekniker och kurser. Så blir du en bra förälder! Så blir du attraktiv på arbetsmarknaden! Så blir du lika snygg som Beyoncé! Så tänker du positivt! Så får du massor med pengar!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Individualiseringen av problemen understryker allas sårbarhet och allas utbytbarhet. De rådande strategierna underifrån står maktlösa inför skiftet från den dominanta affekten långtråkighet till ångest. Som institutet som står bakom texten framhäver: vi behöver en maskin för att bekämpa ångest. Här rymmer Walter Benjamins Passagearbetet en drös verktyg som kan dammas av och tas i bruk. Den tysk-judiske lumpsamlarens viktigaste kollektion av fragment, citat, skärvor och krimskrams kan fungera som den instruktionsbok våra brittiska vänner efterlyser.

 

II Gemensam förmåga att bekämpa ångest

 

”Gatorna är kollektivets bostad. Kollektivet är ett evigt oroligt, evigt rörligt väsen som upplever, erfar, inser och tänker ut lika mycket mellan husväggarna som de enskilda individerna i skydd av sina fyra väggar. För detta kollektiv är de glänsande emaljerade firmaskyltarna en väl så god och rentav bättre väggutsmyckning än salongens oljemålning för borgaren; murarna med sitt Défense d’afficher är kollektivets skrivpulpet, tidningskioskerna dess bibliotek.. (…) Portgången som öppnar perspektivet över gårdarna ut i det fria, är den långa korridor som skrämmer borgaren men för kollektivet utgör infarten till stadens kammare”. Walter Benjamin, Passagearbetet band I, kapitel M. Flanören

 

Medan institutet bakom texten We Are All Very Anxious efterlyser en ”maskin för att bekämpa ångest”, som för tankarna till någon form av ingenjörskap, skulle vi även i Benjamins anda kunna efterlysa sätt att öka den kollektiva förmågan att kämpa. Staden som vår livsmiljö är allt annat än irrelevant i sammanhanget. Hur inverkar stadsmiljön på oss själva? En hurdan stad ökar vår kollektiva förmåga? Benjamin beskriver gatorna som kollektivets bostad som bryter mot gamla borgerliga visioner där herrarna möts i Esplanadparkens kaféer som jämlikar och talar om väder och politik utan att lämna andra spår efter sig än kaksmulor och smutsiga kaffekoppar.

 

Benjamins kollektiv har ingen respekt för den borgerliga staden eller uppdelningen av livet i en privat och en offentlig sfär. Detta tankspridda kollektiv som motsätter sig det privata och offentliga bruket av staden, de nya barbarerna som Benjamin beskriver i texten Kokemus ja köyhyys, respekterar inga gamla förordningar eller gamla fördelningar, lika lite som privat egendom eller allmän ordning. För de nya barbarerna är allt gemensamt, allt är användbart. Staden bebos. Hur kan Benjamins beskrivning av det tankspridda kollektivet som bebor och tar utrymme på gatorna fungera som redskap för att formulera en skiss för samtida projekt som tar strid för en sådan stad vi vill bebo och därmed öka vår gemensamma förmåga, vår gemensamma makt?

 

Intressanta vägledningar för vad det kan innebära att bebo en stad ges i två artiklar med brandtematik: den hittills opublicerade artikeln How to Start a Fire av unga aktivister från USA samt artikeln En eld som aldrig släcks publicerad på den svenska bloggen Samtalat av en aktivist från organisationen Allt åt alla Malmö. Aktivisterna från USA och Skåne erbjuder högintressanta verktyg för att bygga om staden till kollektivets bostad. I texten How to Start a Fire påpekar skribenterna att:

 

Vi måste bli territoriet genom att öka cirkulationen och tätheten av aktiva relationer i ett område och mellan platser. Det finns ingen poäng att bekymra sig över moralen eller den ”inre dynamiken” i såna satsningar. Undvik att utnyttja varandra och för alltid samman vad det här samhället separerar: praktik med tanke, handling med övervägning, tänkande med kännande. Det som känns som en börda kan vi släppa. Vi vill att vår energi och styrka ska växa över tiden, inte minska – så gör det som du blir motiverad av.

 

Att vara territoriet, att skapa positiva affekter och öka den gemensamma styrkan är något som flera urbana rörelser inte lagt tillräckligt energi på. Teorin om ett urbant allmänt intellekt som redan finns som potential och som kommer att slå i blom så fort autonoma sociala rum slår upp sina dörrar är en förhastad teoretisk slutsats. Den teoretiska tendensen som vi finner i texten av kamraterna från USA ger högintressanta förslag på frågan om hur den gemensamma förmågan kan öka. För det är vad som behövs för att kunna kämpa för rätten till staden. Egentligen är de kaféer, restauranger, replokaler och nattklubbar som bloggen Samtalat efterlyser antagligen viktigare för att öka den gemensamma förmågan och makten än allehanda stadgor, årsmöten och kampanjer för att locka nya medlemmar.

 

Vi behöver nya introduktionsformer förutom ett medlemsmöte. Vi behöver kaféer, restauranger, kampsportsklubbar, syjuntor, korplag, replokaler, nattklubbar, turnébussar, festivaler, pensionärsträffar, hackerspaces, supportergrupper. Vi behöver nya rum för folk att träffas. Mötesplatsen är allt. Det tål att upprepas att mötesplatsen är allt. (En eld som aldrig släcks)

 

Krogar och mötesplatser är viktiga. Det illustreras förutom av bloggen Samtalat även av Maren och Marcelo Vinar i boken Exile et torture i berättelsen om de uruguayanska fackliga aktivisterna Pedro och Pepe som fängslas och torteras av militärdiktaturen i Uruguay. Pedro är beläst och känner till marxistisk teori väl, men kan inte rå för diktaturens tortyr. Han ser sin värld falla samman och anger sina kamrater till diktaturens militärer. Annat är det med Pepe, som inte är lika beläst som Pedro. Han är en militant som gärna dricker öl på stamhaket med sina kära kamrater. Under tortyren vägrar Pepe något samband med de som torterar honom utan för tankarna till ”det vanliga bistro där chefen som vanligt serverar honom en kall öl och har en dialog med honom som han minns väl”. Pepes kropp flyr tortyren till hallucinationen om det förflutna i stamkrogens värme, kära kamrater och kall öl. Pepe anger inte sina kamrater. En riktigt bra krog kan överlista till och med militärdiktaturers tortyrmetoder. Pepe är ett exempel på varför det är lätt att hålla med Charles Baudelaire, huvudpersonen i Walter Benjamins Passagearbete, som menar att vinet mår bättre i en arbetares mage än i en sval vinkällare.

 

Illalla lauloi viinin sielu pulloissa:

 

”Ah, päähän potkittu, vain minulle rakas

ihmisraukka, selitän sinulle

                     lasivankilassa

punaisen vahahuppuni alla

valoisan, veljellisen laulun!

                     Tiedän kuinka paljosta

vaivasta ja hiestä, kitkerästa auringosta

roihuavassa rinteessä

henkeni, sieluni sikiävät.

Enkä ole kiittämätön,

en pahaa sanaa lausu!

Sillä iloni on suunnaton,

                     kun saan virrata

väsyneen työmiehen kurkusta alas.

                    Lämmin sydänala on

Ihana hauta, jossa minulla on

paljon parempi olla kuin viileissä kellareissa.

 

Viinin sielu (övers. Antti Nylén)

 

Pepe på krogen tillsammans med sina vänner och kall öl är starkare än Pedro ensam på biblioteket med marxistiska teoriböcker som sällskap. Det finns inget vackert eller romantiskt med sorg och ensamhet, det tär på vår gemensamma förmåga och gör oss svagare. Frågan borde inte lyda ”vad bör göras?” utan snarare ”hur kan vi öka vår gemensamma förmåga?”. Filosofen Spinoza menar att glädje ökar förmågan och sorg gör en svagare. Affekter äger rum när en mikrovärld rasar samman och vi träder in i en annan, som Eetu Viren och Jussi Vähämäki beskriver i boken Seutu joka ei ole paikka. När vi går ledsna och slitna från jobbet, universitetet eller arbetsförmedlingen till ett kafé eller en restaurang för att träffa vänner och bekanta. Då ökar vår gemensamma makt och vår förmåga att tillsammans ta strid för en värld värd att leva i.


Litteratur:

 

Baudelaire, Charles (2011): Pahan kukat - Les Fleurs du mal. Sammakko, Helsingfors.

 

Benjamin, Walter (2014): Kokemus ja köyhyys. I antologin Keskuspuisto. Tutkijaliitto, Helsingfors.

 

Benjamin, Walter (2015): Passagearbetet band I. Atlantis bokförlag, Stockholm.

 

Hicks, Andre (2016): En eld som aldrig släcks. Samtalat, Sverige.

 

How to Start a Fire, opublicerad.

 

Institute for Precarious Consciousness (2014): We Are All Very Anxious. We Are Plan C, Storbritannien.

 

Vinar, Maren & Minar, Marcelo (1989): Exil et Torture. Éditions Denoël, Paris.

 

Viren, Eetu & Vähämäki, Jussi (2015): Seutu joka ei ole paikka. Kapitalismi ja metropoli. Tutkijaliito, Helsingfors.

Valter Sandell bor i Helsingfors och studerar socialt arbete.

Kolumn

MURAKAMIS PAFFLÅDSÖDE

Text: Vilhelmina Öhman

Haruki Murakami var min absoluta favoritförfattare i mina sena tonår. Jag hade alla hans mer eller mindre kända verk och gick omkring i en plågsam väntan på nästa bok. Men. När Murakamis trilogi 1Q84 kom ut på svenska 2011 fick min dyrkan ett abrupt slut. Än en gång hade Murakami låtit sin huvudkaraktär, än en gång en 30-någonting gammal man, ha sex med en nymfliknande oskuld. Jag såg plötsligt ett äckelgubbigt mönster i min favoritförfattares bibliografi. Redan nästa dag åkte alla mina Murakami romaner ner i en pafflåda till närmsta loppis.


Det var kanske en lite förhastad handling så här efteråt, för jag håller med om att all litteratur inte behöver vara moraliskt uppbyggande. Men. Det blir problematiskt om det leder till att författaren endast använder det pedofila sexet som en effekt, att det blir till ett slafsigt gottande, och att flickan inte får någon röst.

 

"Under mina naglar såg jag ett mörkt skick av torkat blod när jag reste mig upp från den kalla grässlätten. Nedanför mig låg en tonårig tjej från östkusten, asberusad, nästan medvetslös, med nerdragna jeans och bar stjärt. Hon vaknade sakta. Jag såg bort mot husen som något år tidigare genomströmmats av het lava, krossats, förintats, åter byggts upp, tysta, vita, med röda och blå tak." (Autisterna, Stig Larsson)


Autisterna av Stig Larsson är den mest obehagliga romanen jag någonsin läst. Inget fel på obehagligt, det betyder inte att det är en dålig läsupplevelse eller en dålig roman, men obehaget jag känner bottnar sig i gottandet i våldtäkt som tema och det äckelkvinnoförakt som pyr igenom varje sida. Romanen har försvarats av diverse Kulturmän med att litteraturen ska vara en "icke betydelsebärande textkropp".

 

Vad fyller våldtäktsoffren för funktion i litteraturen? Är det för att undersöka grymhet? Eller för att fylla ett begär? I sin nyutkomna essäsamling Kulturmannen (2015) skriver Ebba Witt-Brattström om fenomenet litterär pedofili och de trettonåriga vittnena. Hon ifrågasätter speciellt Karl Ove Knausgård och Larsson och belyser ett fenomen i litteraturhistorien. Hon menar att trettonåringen blir det perfekta alibit genom hennes ungdom och försvarslöshet i en berättelse som huvudsakligen utspelar sig mellan män. Hon används för att lyfta författarens genialitet, skriver Witt-Brattström. Vad Witt-Brattström menar med att "trettonåringen blir det perfekta alibit" är att flickorna varken får röst eller handlingskraft, utan blir till en pjäs i männens berättelse. Till skillnad från andra romaner, som i Monica Fagerholms Diva, där flickan faktiskt får en röst och en stark röst dessutom.

 

Ska vi ha en litteratur som behandlar det pedofila begäret? Visst. Självklart. Men. Vi behöver också en litteratur där det pedofila begäret får konsekvenser, skriver Witt-Brattström. Där en annan människas sanning gestaltas. Där offret får en röst. Witt-Brattström ger Kerstin Ekmans Häxringarna som exempel. "Att litteratur gråter den Andres, inte alltid bara dina, tårar. Att den skrattar den Andres, inte bara ditt, skratt. Att den uttrycker den Andres, inte bara ditt, begär? Att vi talar skönlitteratur, kort sagt." (Kulturmannen 2015, Witt-Brattström)

 

Murakamis senaste bok, en novellsamling vid namn "Män utan kvinnor", utkom på svenska i fjol. I novellsamlingen är Murakamis mossiga kvinnosyn mossigare än någonsin. Novellerna handlar om medelålders mäns förhållande till kvinnor och sex. Kvinnorna männen legat med är antingen fula, äventyrliga, köpta, hämndlystna eller bara måste bedra män på grund av en kvinnlig gen. Än en gång får kvinnorna ingen röst och spelar endast en funktion för männens åtrå. Sorry Murakami, det blir pafflådan igen!

Vilhelmina Öhman är redaktör för Kontur.

Novell

EN TYST MINUT

Text: Mathilda Larsson

Illustration: Emilia Kannosto

Det är måndag eftermiddag och för ovanlighetens skull är det dunkla auditoriet nästan fullpackat. Vi sitter alla knäpptysta. Allting skvallrar om att det här inte är en vanlig måndagsföreläsning. Luften är tung av känslor som inte hör hemma här. Chock, rädsla, sorg, tomhet. Det är måndagen den 16 november 2015 i Paris.

 

Vid podiet framför oss sitter den klassiska bilden av en professor; huvudet och ansiktet kläs av ett vitt, strävt, kalnande hår och skägg. På sig har han en lite löst sittande kostym och den vanligtvis plirande blicken skyms av ett par bågade glasögon. Den här måndagen har han haft svårt att hitta orden, han behöver ständiga pauser för att svälja medan han osäkert vrider sina skrovliga händer framför sig. Vi betraktar honom tyst. Bakom hans runda glasögon är ögonen fuktiga.

 

Det kan högst ha gått 15 sekunder sedan han bett oss hålla en tyst minut. Men sekundvisaren verkar röra sig framåt i våt, gyttjig asfalt – tiden står nästan stilla här inne. Ett vakuum av dolda känslor. Omkring mig stirrar vissa tomt framför sig, andra böjer huvudet och ser ner i golvet. En del granskar de gamla mörkbruna panelerna längs med väggarna, andra sväljer och försöker hålla tillbaka tårarna. På andra sidan rummet ser jag några vänner trösta en flicka som gömt ansiktet i händerna.

 

Det är omöjligt att säga vad de tänker på, kanske de – som jag – bara försöker tänka på att andas jämnt, bara tänka på någonting annat. 32 sekunder. Hur reagerar man, vad ska man tänka då ens professor berättar att två studerande från ditt ämne, i samma ålder, som suttit på samma lektioner, i samma bibliotek, haft samma professorer och läst samma böcker, har slutat andas. De kunde ha suttit i det här klassrummet den här måndagen. Nertecknande professorns vanligtvis självsäkra monolog. Kanske viskat något till sin bordskamrat, slött kollat igenom Instagram och Facebook på telefonen, funderat på vad man borde äta till middag eller på den där svettiga klubben man besökte på veckoslutet.

 

40 sekunder. Flickan bredvid mig skruvar på sig så att hennes jacka prasslar till. Varje ljud tycks få nya dimensioner i tystnaden. Någon bakom mig andas ljudligt ut så att luftdraget nästan känns i nacken. Allting känns overkligt, som att vara inne i ett ljudlöst skådespel. Vågar någon ens tänka på det som hänt på ett offentligt ställe?

 

På paniken och rädslan på fredagen. De otaliga samtalen och meddelandena till familj, vänner, bekanta och halvbekanta för att höra var de är, om de är okej, att inte gå ut. På fotografierna och de skakiga videorna på nyhetskanaler och sociala medier som fört något så avlägset alldeles för nära. Ljuden av skott och skrik på videorna som nu tystnat i ett kollektivt minne. På att det kunde ha varit jag.

 

54 sekunder. Man kunde antagligen forma modelleraklumpar av den känslopackade luften i rummet. Ännu några djupa andetag. Blicken glider från häftet framför mig till dörren bredvid professorns podium. Var finns närmaste nödingång ifall någon kommer in? Tvingar mig att tänka på något annat. Tystnaden börjar redan skava i öronen.

 

Efter en evighet har minuten kommit till sitt slut. Den ihopsjunkna professorn harklar sig. Rättar till glasögonen och plockar fram föreläsningspappren. Han sveper blicken över de tomma ansiktena. Föreläsningen går vidare, inte som vanligt, men den går vidare. Professorns röst äter sig igenom den tunga tystnaden. Tankarna och känslorna som auditoriet varit fyllt av tunnas sakta ut. Pennor som krafsar i häften, knapprande tangentbord, harklingar och hostningar fyller rummet. Vardagen ruskar långsamt på sig och lunkar vidare. Lämnande efter sig minnen i tystnad.

Mathilda Larsson är en litteraturstuderande som tillfälligt bor i Paris.

Intervju

EN UPPTÄCKTSRESENÄR

I DET SVENSKA SPRÅKET

Text & foto: Julius von Wright

En översättning är som en biografi över originalet. Den ska betrakta texten och återge det den ser. Därför är idén om den slutgiltiga översättningen en utopi, den kan alltid omarbetas. Kontur träffade översättaren Janina Orlov i Stockholm för att prata om ett konstnärligt yrke som sällan uppmärksammas.

 

 

Janina Orlov är en av få översättare som har uppmärksammats för sitt arbete. I Svenska Dagbladets recension av Rosa Liksoms Kupé nr 6 skriver Fredrik Sjöberg att ”Janina Orlov [är] en översättare vars gehör för klanger och rytmik är så suverän att läsaren inte ens märker att boken är översatt” och ifjol mottog hon dessutom statens utländska översättarpris. Orlov har bott i Sverige i snart tjugo och ser en stor skillnad på hur översättare uppmärksammas i Sverige och Finland, något som hon tror bottnar i ett aktivt fackförbund.

 

– Det beror delvis på att Översättarsektionen i Sveriges författarförbund har varit aktiva under en lång tid för att driva översättarnas ärenden, säger Orlov.

 

Det har gett översättare standardavtal med förlagen och tydligare rättigheter i sitt arbete, något som inte är en lika stor självklarhet i Finland. Förbundet har också aktivt påpekat när översättare inte nämns i samband med recensioner.

 

– Där fallerar det ofta fortfarande, trots att det har blivit bättre. Man har hänvisat till det mest befängda, som att det inte finns plats eller tid. Det är bara löjligt, säger Orlov.

 

”Energin man som översättare investerar i texten måste [...] vara nästan lika stor som författarens, annars blir det sällan bra” skriver Mårten Westö i essän Översättarens lott. Översättaren har varit en osynlig konstnär vars arbete ofta förbises. Sjöberg skriver i sin recension att det inte märks att Kupé nr 6 är översatt, något som passar perfekt för Orlov. Hon har själv inget behov av att synas, men säger att det finns många åsikter om den saken bland översättare.

 

– Jag tycker själv att jag inte ska märka att det är en översättning när jag läser, utan texten ska flyta fram som om översättningen är sitt eget språk. Men förstås kommer man inte ifrån att man kan känna igen en del översättares arbeten.

 

Orlov återkommer flera gånger till översättningens eget språk. Hon översätter från ryska och finska till svenska och utmaningen är att hålla kvar det finska och ryska i det svenska språket, utan att det blir konstlat. Westö skriver i sin essä att risken med en allt för ”domesticerad” översättning leder till att kulturskillnaderna försvinner.

 

– På något sätt kan man säga att det blir ett nytt språk i översättningen, en hybrid av språken. Det ska gå att läsa på svenska, men det får inte bli fånigt. Som då man ska filma "Krig och fred" på ett annat språk och det kvasiryska fjärmar en från det man ska ta del av. Det gäller att hitta vägar, hitta nya lösningar och tänja på språket. Översättaren är som en upptäcktsresande i sitt eget språk, säger Orlov.

 

Ett fysiskt förhållande till texten

 

Orlov har ett fysiskt förhållande till texterna hon översätter, men känslan varierar beroende på vilket språk hon översätter från. Jaget som översätter från ryska är någon annan än jaget som översätter från finska.

 

– Det är nästan som att jag blir texten och försöker berätta om mitt liv. Jag måste se allt jag översätter i min inre syn, annars kan jag inte återge det. Jag är nog olika personer då jag översätter från ryskan och finskan eftersom de har olika rytm, säger Orlov och upprepar ”nog” med en nickning och ett litet skratt.

 

– ”Nog” och ”inte”. I början gjorde jag mycket sådant som inte passade i Sverige. Fortfarande kan ordföljden vara problematisk och ännu är jag frustrerad över sådant som man kan göra i finlandssvenskan men inte här, säger Orlov. De språkliga dusterna med maken och författaren Ulf Stark har blivit många genom åren.

 

Språkliga frustrationer

 

I kölvattnet av Sofi Oksanen har finsk litteratur fått ett uppsving i Sverige, enligt Orlov. Det har gett henne arbete och möjligheten att tacka nej till jobb, men det har inte alltid varit så. Frustrationen över språk har ibland varit stor.

 

– Jag har översatt några deckare och då har jag ibland inte varit så glad. Men det kanske beror på att jag tyckte att de inte gjorde annat än att köra bil och stanna i trafikljus eller vid någon adress, säger Orlov och skrattar.

 

Vad gör man om man tycker att texten är språkligt undermålig?

 

– Man ska alltid förbättra, för det gagnar ingen om man behåller ett dåligt språk. Man får bara slipa och försöka göra det bättre. Det är ändå översättaren som får kritik om språket är dåligt i översättningen.

 

Orlov ska nu börja med en nyöversättning av Boris Pasternaks Doktor Zjivago. Sven Vallmarks översättning från 1958 har föråldrats, vilket Orlov tycker är ett intressant fenomen: översättningar föråldras, men inte originalverk. Språket har förstås förändrats sedan 50-talet, men man skulle inte gå och modernisera originaltextens språk.

 

– Jag ser översättningen som en biografi över originalet. Översättningen försöker återge originalet och berätta historien en gång till utifrån sett, så sanningsenligt som möjligt, säger Orlov.

 

– Men precis som biografier revideras översättningar och görs om. Agneta Rahikainens biografi över Edith Södergran, Kampen om Edith, är något helt annorlunda än Gunnar Tideströms från 1949. Därför finns det ingen fullständig översättning. En fullständig översättning skulle vara en kopia, en utopi.

 

Att vara osäker är en nödvändighet

 

Orlov, som använder tre språk i sitt arbete, säger att hon ännu är tveksam med sin svenska och att man aldrig är fullärd i ett språk. Det är levande och särskilt slangord och uttryck kan förändras snabbt. Översättare måste hålla sig uppdaterade, annars kan det bli fel.

 

– Trygghetskänslan kan vara farlig. Jag tycker man ska understryka att det är okej att var tveksam i sitt språk. Osäkerheten är obehaglig, men nödvändig. Det är farligt att bli trygg, eftersom språket är någonting som lever hela tiden, man kan inte låsa in det, säger Orlov.

Julius von Wright är redaktör för Kontur.