body { margin: 0; padding: 0; }

NR.1

18/6/2015

Simma genom vilda vågor. Gå genom taggiga häckar. Stanna inne och läsa. Sommaren är inte bara en årstid utan också en konst på vilken man kan vara bra eller dålig. Den är ett knippe förväntningar, uppfyllda och krossade drömmar och kanske en irriterande granne här och där.

 

Årets första nummer av Kontur har temat sommar. Du får bland annat läsa noveller av Satu Laukkanen och Mikaela Sonck, en reflektion om kläder och klass av Nanó Wallenius, om att vara dålig på semester av Johanna Karlsson och en kommentar på den kommande kulturpolitiken av Julius von Wright. Och förstås, ger vi dig boktips för sommaren!

KONTUR

 

SOMMARBOKEN – JOHANNA KARLSSON

 

FEM BÖCKER ATT LÄSA – JOHANNA KARLSSON

 

DYR PARFYM – MIKAELA SONCK

 

BAKOM FASADERNA – NANÓ WALLENIUS

HÄCKEN – SATU LAUKKANEN

 

I DET HOPPLÖSA HOPPETS TIDEVARV  – JULIUS VON WRIGHT

 

 




NR1/2015

 

Hej Konturläsare. Vi är tillbaka!

 

”Okej”, tänker ni kanske, ”det finns väl bättre tider på året att återuppväcka något än under högsommaren?”. Och jo, så är det kanske. Men nu kom vi igång, och nu är vi här. I den digitala verklighet som vi äntrat sist av alla i Europa, ungefär.

 

Det var med viss sorg som den tidigare redaktionen konstaterade att vi inte längre kunde fortsätta på papper. Vår tidigare distributör valde att avsluta samarbetet, och länge svävade Konturs framtid i ordentlig ovisshet. Därför är jag, som enda kvarvarande redaktionsmedlem från den tidigare styrkan, väldigt glad över att kunna konstatera att vi är tillbaka. Utan prassel, visserligen, men med en grafisk profil och ett textinnehåll som ni förhoppningsvis känner igen som Kontur. Tanken är naturligtvis att ni ska känna igen Kontur även fortsättningsvis. Liksom med alla nya kläder tar det tid att vänja sig vid även den här kostymen, men Kontur vore knappast Kontur om vår ambition vore en annan än att servera eftertänksamma texter och bilder som kanske inte skulle få plats på andra ställen.  Vi hoppas såklart att ni vill vara med och bidra. Liksom under tiden med pappersutgivning, kommer Kontur komma ut med ett antal olika nummer om året. Däremellan kompletterar vi med inlägg på bloggen. Vill du vara med och skapa Kontur? Hör av dig till oss på redaktion.kontur@gmail.com.

 

Trevlig sommar; trevlig läsning!

 

Johanna Karlsson

 

 

 

Krönika

 

SOMMARBOKEN

 

Text: Johanna Karlsson

Illustration: Emilia Kannosto

 

”Ska du inte gå ut i solen och läsa?” undrade alltid de vuxna. Jag var liten, men det var inte nödvändigtvis därför frågan kändes alldeles obegriplig och märkligt ställd. Visst, det var sommarlov och solen sken och allt det, men varför skulle jag inte kunna läsa inomhus? Det primära var ju att jag hade en bok i händerna.
Då var jag nöjd, helt enkelt.
Då fanns inte minsta anledning till att gå ut.


Det är lätt att tro att sommaren inte är mer än en årstid bland andra. Inget kunde vara mera fel. Sommaren är inte bara en årstid. Sommaren är i allra högsta grad en konst på vilken man kan vara mer eller mindre bra. Själv är jag – och jag säger det inte alls utan besvikelse – gruvligt dålig. Jag är dålig på att segla, campa, sola, spela beachvolley eller vad det nu kan vara; jag är dålig på att vara nöjd och glad och tillfreds med livet av den enkla anledningen att det är varmt ute. Jag hör till de där människorna som tycker att det rentav blir svårt att fortsätta vara sin vanliga person under sommarmånaderna, eftersom folk automatiskt förväntar sig att man mellan juni och augusti ska slå på någon typ av semesterjag.

 

Det enda sommartugget jag egentligen går på är det där med semesterläsningen. Jag går helhjärtat igång på idén om att ligga i hängmattan och klippa titlar på löpande band. Egentligen är det ingen himmelsvid skillnad på det jag läser på sommaren jämfört med årets övriga månader, men jag omfamnar gärna företeelsen ändå. Det är en fin tanke, den där med att ligga i hängmattan och inse att mellan varje vattenbuckligt och sladdrigt par pocketpärmar finns en historia som får mig att omvärdera allt jag kan och vet. Där skiljer sig sommarens läsning från alla övriga semesteraktiviteter jag känner till. För att få en bra sommar gäller det att vara privilegierad. Glad, härlig och med en hyfsat hög levnadsstandard. Med fast anställning, så man har något att ta semester ifrån. Vältränad. Äga en bra grill.


Sommaren är den mest extrema prylsporten av dem alla, och just därför ställer jag mig så tveksam och frågande till att de allra flesta säger sig omfamna den ovillkorligt. Men inför prisvärda pocketupplagor och juliöppna folkbibliotek är vi alla lika, och vi är det på ett sätt som vi verkligen aldrig skulle vara på en seglingsutflykt i skärgården.

 

Att låna fem böcker på raken på biblioteket, komma hem för att bygga ett torn av dem, lägga till en tre-fyra stycken ur den egna bokhyllan och slutligen tänka ”det här ska jag läsa i sommar”, ger mig en både verklighetsfrånvänd och alldeles nödvändig känsla av att sommaren är till även för mig. Därför fullkomligt marinerar jag mig i alla semesterläsningstips. Även om jag knappast kommer se skymten av en hängmatta under den här arbetsintensiva sommaren, längtar jag oavbrutet efter alla de där historierna som ska få mig att ompröva allt jag kan och vet. Ingen berättelse är för fin för att paketeras mellan vattenbuckliga pocketpärmar.

 

Johanna Karlsson är redaktör för Kontur.

 

FEM BÖCKER ATT LÄSA

I SOMMAR (OCH ALLA ANDRA SOMRAR)

 

Text: Johanna Karlsson

 

Gregory Maguire – Confessions of an ugly stepsister

Gregory Maguire ägnar hela sitt författarskap åt att återberätta kända sagor ur ett annat perspektiv. Här ger en av Askungens elaka styvsystrar sin sida av saken. Sagan blir helt ny men ändå fullt igenkännbar.

 

Graham Greene – Den mänskliga faktorn

Spionroman som är lika finstämd som spännande. Fick mig att ompröva en hel litterär genre och inse att inget är vad det verkar vara.

 

Den Hans Alfredsson – En ond man

Skolexemplet på den bästa sommarläsningen. Hittade min verkligt vattenbuckliga pocketupplaga på ett campingbibliotek, och den visade sig innehålla den bästa samlingen historier om en ond människa som jag någonsin läst.

 

George Eliot – Daniel Deronda

De bästa berättelserna är de som kan läsas med olika utgångspunkter. Så vare sig du är sionist, feminist, bortbyting eller helt enkelt bara betett dig svinigt mot något gammalt ex, kommer du kunna ta med dig både ett och annat från den här storslagna romanen.

 

Nina Bouraoui – Intet liv

Om du tröttnat på idylliska barndomsskildringar av nostalgiska vuxna, är Nina Bouraouis roman från början av 1990-talet helt obligatorisk läsning. Bouraouis huvudkaraktärer är kompetenta, kompromisslösa och ibland otäcka barn som jag gärna flyttar in i hjärnan på.

 

Johanna Karlsson är redaktör för Kontur.

Kontur tipsar

 

DYR PARFYM

Novell

 

Text & foto: Mikaela Sonck

 

I två dagar har Minea rest bort från sitt liv, för att få varva ner och andas frisk luft igen. Nu har hon kommit hem, till sitt barndomshem, och till stranden. Det är länge sedan hon varit här, så länge att hon inte längre minns när. Träden vid infarten har hunnit bli vuxna, men för övrigt ter sig allting som förut, färgerna, skogen, mänskorna och husen.

 

Hon bor i strandstugan, där gästerna brukade övernatta när hon var barn. Alla mammas väninnor. De hade med sig bubblande viner och yviga blombuketter som ställdes fram i Aalto-vaser på middagsbordet, och stugan luktade dyr parfym när de rest hem igen. Hon sover i dubbelsängen på den gamla glasverandan. Ovan sängen hänger en tavla målad av Leo Fri, en gammal vän till familjen. Tavlan har milda färger och den speglar någon och något, kanske alla och allt. Redan som barn kände Minea att det var något speciellt med den tavlan, något förtrollande, närapå erotiskt. Liksom då blir hon matt och varm i kroppen av att titta på den.

 

Hon stiger in i landskapet när hon skall sova, in i tavlan. Hon betraktar den bekanta rosen, trädet, och tröskeln till huset och allting är som det ska. Bekant, men ändå inte. Och hon hör röster.

 

Han bor i tavlan. Mannen. Han lockar på Minea och ber henne komma. Men det är andra också; damen som höjer rösten förebrående, de gråtande barnen. Och hundskall. Eller är det Gud? Allmänt nonsens. Barnen tystnar och hundarna kvider. Vem bestämmer. Är det han? Minea pressar kinden mot tavlan. Färgerna blandar sig under den tunna huden och hon hör honom ännu tydligare.

 

På den andra sidan duken är det sommarfest med champagne och snittar på stranden. Överallt skålar någon, och kvinnor i vackra klänningar springer graciöst omkring i den mjuka varma sanden. De är alla barfota. Någon har baddräkt, en sextiotals, med ärmar som täcker axlarna och med brett skärp runt midjan. Kvinnorna har hattar med stora brett och alla skrattar. Skratten verkar vara ett, unisont, och kvinnorna rör sig som de vore de i något slags trans. Håren är långa och ljusa och flyger för vinden.

 

I de vilda vågorna dansar männen. De hoppar högt och dyker ner igen, och de ser alla likadana ut. De har identiska simbyxor och likadana kroppar. Och om och om igen rör de sig först uppåt och sedan neråt. Också han är där, rösten. Han lockar på henne, under havet.

 

Minea sällar sig till kvinnorna. De klär av sig långklänningarna, Minea nattlinnet, och badar i de skummande vågorna. Minea gör alla konster hon kunde som barn; står på händer och slår kullerbyttor och dyker långt. Ikväll är hon tyngdlös och rör sig som en fisk i det julivarma vattnet. Hon simmar längre ut. Vattnet kittlar henne på ryggen, och mansrösten lockar henne att simma vidare.

 

Det är som en lyckobringare, havet. Som något som bor i henne, och som är hon. I hemlighet tänker Minea att havet räddar henne från att bli en av dem; kvinnorna på den andra sidan, med läppstift och kassar och ungar och möten, de som vill sluka henne och göra henne till något på förhand styrt. Därför väljer hon att simma längre ut. Det handlar om överlevnad. De letar efter henne nu, runt runt springer de vid vattenbrynet. Medan hon dyker. Djupare och djupare. Och hon ser hans lockiga hår, hans stora ljusa ögon, hans långa fingrar, hans breda mun, axlarna och den vita huden, rör vid henne. Blicken. Lukten finns i hennes näsa och på hennes tunga. Han finns, och alla minnen hon aldrig ville ha och alla tårar hon förträngt kommer fram. Hon känner sig som ett barn igen, med en vuxens hjärta. Smärtan är så omedelbar att hon tappar andan, eller låter hon bli att andas? Det är för stort. Mineas liv, i ett barns händer.

 

Hon vänder tillbaka.

Till kvinnorna, till männen och stranden.

Havet sköljer bort tårarna som hade de aldrig funnits och hennes minnen rör sig längre och längre ut mot horisonten.

 

 

Hennes kropp vaknar med ett ryck. Medvetandet återvänder motvilligt, med en lätt fördröjning. Hon lyssnar efter ljuden. Mannens röst hörs inte mer, bara vinden som rusar fram längs plåttaket. Hon speglar sig i tavlan, och undrar vems drömmar han målade. Daggen glittrar i gräset och stjärnorna blinkar menande utanför de gamla rinnande fönsterrutorna. Det är fortfarande mörkt och de breda golvplankorna är kalla och fuktiga under hennes fotsulor. Hon känner sig kall inombords också. Kylan därute påminner henne om kylan i hennes egen kropp, om ensamheten, vuxenheten, om flickan som övergav leken och stranden. Leken på stranden.

 

Sängen är våt och nattlinnet ligger på golvet,

och strandstugan luktar dyr parfym.

 

Mikaela Sonck är litteraturvetare, redaktör för ett antal antologier

och journalist på  Sveriges Television

BAKOM FASADERNA

 

Konstprojekt

 

Klädesplagg kan utstråla identitet och samhörighet, men också fästa etiketter på den som bär plagget. Nanó Wallenius har fotograferat unga kvinnor och män i balklänning och uniform och skriver om plaggens betydelse för könsroller och klasstillhörighet i olika generationer.

 

Text & foto: Nanó Wallenius

 

När jag var liten förstod jag aldrig vitsen med de propra klänningar min mor prompt ville klä mig i ett par gånger om året. Jag upplevde dem som högst tråkiga och obekväma, och en avsky mot allt flickigt uppstod. Under ett par år höll detta i sig och min högsta önskan var att vara en pojke. Mitt könsneutrala namn blev en välsignelse, jag hade kort hår och bar kläder endast i mörka färger. Några år senare bytte jag skolklass och umgänge, en förändring som även kom att innebära en omställning på ett personligt plan. Kampen om att passa in bland de andra flickorna hade börjat och grunden för min starka fascination för kön och identitet lades.

 

Fokus på kläder, särskilt klänningar, är något jag upplever som tätt sammankopplat med flickskap i väst. Detta plagg ter sig dock olika beroende på klassbakgrund och tid. När jag skulle välja tema för mitt magisterprojekt i fotografi kändes det väldigt naturligt för mig att jobba med kön och genus, ett område som gett mig många svar men även ställt mig inför viktiga frågor.

 

Genom mina fotografier har jag valt att ställa frågor om könsroller. Klänningen är genom den västerländska historien en stark symbol för kvinnan. Ännu idag är en person avbildad i kjol tillräckligt för att vi instinktivt ska veta vilken toalett som är menad för kvinnor. Militärkläder symboliserar å andra sidan en manlig könsroll. Men hur påverkas vi egentligen av det vi har på oss, var går våra gränser och hur förhåller vi oss till dessa?

 

För gymnasietjejer i Finland fungerar den hellånga och ofta rätt så pompösa gammeldansklänningen som en etapp i livet som flickor kan känna en längtan efter. Gammeldansen dansas på “de gamlas dag” då andraårseleverna blir äldst i skolan. Man kan tolka det som att denna klänning symboliserar ett steg mot det vuxna livet. Handlar gammeldansklänningen om en längtan efter att gå från flicka till kvinna? Och när man väl klätt på sig klänningen, har man då blivit en kvinna, eller har man uppfyllt könsrollens självuppfyllande profetia? Balklänningens praktiska funktion, eller snarare brist på funktion, berättar också delvis om könsrollen. När vi ser en balklänning, vad tänker vi på? Jag har en viss känsla av att de flesta slås av dess utseende. En balklänning är till för att beundras och känna sig vacker i. Jag tolkar alltså balklänningen som ett rätt passivt plagg vars främsta funktion är dess utseende. Genom tiderna har dessa klänningar fått flickor och kvinnor medvetna om hur de ser ut när de bär dem.

 

"På balen var jag klädd i en helt ny aftonklänning i cyklamenfärgad chiffong. Jag tyckte själv att jag såg ut som prinsessan Törnrosa. Den var ganska vid och hade en eller två rader volanger som höll ut vidden i fållen. Upptill hade den små korta puffärmar och en kokett som var finplisserad och dessutom omgiven av en smal yvig volang. Jag blir lyrisk ännu när jag tänker på den."

 

År 1947 var min mormor gulnäbb vid Åbo Akademi där hon var en av två kvinnliga studerande med huvudämnet kemi. Min mormor hade aldrig ett särskilt stort intresse för kläder men minnena av de färggranna klänningarna från hennes ungdom hänger fortfarande kvar. Att få tag på vackra tyger var ingen självklarhet under efterkrigstiden, men för min mormor, ett ensambarn med överklassbakgrund, var det i alla fall möjligt. Festerna och balerna avlöste varandra under hennes tid vid akademin och kavaljererna stod i kö för att eskortera henne till dessa festligheter.

 

Min farmor, till skillnad från min mormor, växte upp på landsbygden och arbetade sig genom hela barndomen. Det tunga fysiska arbetet förstörde hennes rygg redan som ung. Hon utbildade sig inte akademiskt och blev ensamstående förälder. Någon riktig balklänning fanns aldrig i hennes garderob och att kläderna hon bar lappades ihop och återanvändes var en nödvändig självklarhet. Ett år efter min mormors gulnäbbsår, år 1948, var det dags för min farmors konfirmation:

 

“Eftersom det inte fanns några tyger fick vår präst skriva ett speciellt utlåtande för att tyg till konfirmationsklänningar skulle kunna inhandlas. De var gjorda i ett lakantyg – det enda tyget som fanns tillgängligt. Annars så återanvände vi allt vi hade och gjorde nya kläder  av gamla.”

 

Min egen upplevelse av finklänningar skiljer sig både från min mormors och farmors. Under mitten av 2000-talet rådde det verkligen inte brist på tyger och balklänningar i Finland. Min första bal var mycket efterlängtad. Aldrig tidigare hade jag funnit ett tillfälle att bära en sådan klänning. Jag var 15 år gammal och innan balen besökte jag både en frisör och make up-artist. Varje komplimang jag fick under balen blev som ett kvitto på att jag hade lyckats med något. Men vad var det egentligen jag hade lyckats med? Mitt 9-åriga pojkflickiga jag skulle troligen ha skrattat mig i ansiktet över min tonåriga glädje över att vara ett vackert ögonsmycke.

 

Precis som jag ser balklänningen som en könsroll man klär på sig ser jag även militärkläderna på samma sätt. Också militärkläder kan innebära en form av etapp i livet som killar förväntas nå för att bli vuxna. Några av de beväringar jag träffat har beskrivit en längtan efter att bli värnpliktig och andra har kanske haft föräldrar som anser att värnplikten hör till att vara man i Finland. När det kommer till militärkläder ser det dock lite annorlunda ut historiskt när det gäller samhällsklasser. Det är kanske just i armén de första mer ingående mötena mellan olika samhällsklasser har ägt rum. Nya militära hierarkier börjar råda på brigaderna och beväringarna saknar en yttre identitet att gömma sig bakom. Många av beväringarna jag varit i kontakt med berättar att de träffat människor de annars kanske inte skulle ha lärt känna. Än idag skapas det möten mellan beväringar från olika bakgrunder och områden på brigaderna runtom i landet. På ytan finns det ingenting som skiljer rekryterna åt.

 

Som motsats till den passiva balklänningen upplever jag militärkläder som aktiva. En militäruniform kan naturligtvis också beundras, men denna beundran skiljer sig väldigt mycket från det sätt man beundrar en balklänning på. Det handlar inte om att militärkläderna skulle vara särskilt vackra. Det handlar om att dessa plagg berättar om en aktiv, beundransvärd handling – man associerar militära kläder med försvar eller attack. I ett land som Finland, var man aktivt lyfter fram tacksamhet till krigsveteraner, signalerar militärkläder dessutom styrka och mod.

 

Balklänningar och militärkläder fångar alltså på ett eller annat sätt upp essensen av de stereotypiska könsrollerna som finns i det västerländska samhället. Dessa plagg har genomlevt olika generationer och samhällsklasser. Dessutom berättar de om var samhällets normativa gränser går - är det lika lätt för en kille att dra på sig en balklänning som det är för en tjej att klä på sig en militäruniform?

 

När jag fotograferar dessa människor vill jag på ett lättförståeligt sätt ställa frågor om vad kön egentligen är. Jag vill undersöka personen bakom könsrollen, precis som jag i mitt vardagliga liv intresseras av människor när de är som sårbarast, bakom alla fasader. För var börjar egentligen en könsroll - och var slutar den?

 

Nanó Wallenius studerar fotografi vid Koninklijke Academie voor Schone Kunsten Antwerpen och gör sitt magisterprojekt om kön och genus

HÄCKEN

 

Novell

 

Text: Satu Laukkanen

Illustration: Emilia Kannosto

 

Jag försöker bända upp häcksaxen som vi hittade inne i skjulet. Förmodligen har den använts senast då häckarna klipptes på förra grannens initiativ. Rosten vägrar släppa bladen isär, jag vägrar låta Volt rädda mig direkt.

      "Man klipper inte så mycket med di där." Det prasslar i häcken, Dannberg från andra sidan tittar in. Hans huvud är ovalt och avlångt som ett löv i häcken, men hans hårbotten bland allt snaggat är solbränt. Rödast av allt flinten där till och med det snaggade fattas.

      "De är inte så smidiga längre." Jag fäller ned dem på marken och Dannberg ålar ut ur häcken, fastnar med sin ärmlösa skjorta i en kvist men bryr sig inte om att lossa den. Armhålet töjs ut bakom honom. Det ser inte ut att störa honom även om det stramar om halshålet. Kvisten lossnar med en snärt och skjortan återfinner sin behagliga plats.

      "Ja si ni, det är lite så här när stadsbarn flyttar in." Dannberg rättar till skjortan, smeker sig över halsen där den sökt sig in i hans röda solbränna.

 Jag ler tilltvingat.

      "Vänt så ska vi si, fliku", säger han och lyfter häcksaxen. Han spänner sig för att få upp den. "Vänt lite, så sir vi."

      Inget händer, förutom att Dannberg blir, om möjligt, rödare.

      "Hördu gubbe, får du inte upp den?"

      Dannberg lägger saxen tillbaka i gräset.

      "Ni behöver nog nya saxar", säger han. "Sätt Volt din på saken. Blev aldrig till något med Petterssonskan när hon skulle klippa förr i tiden. Häcken var fan så vind." Dannbergs hand rör sig i en båge över häcken.

      "Volt, som karl i huset kan du köpa en ny häcksax, va?" Jag vänder mig mot Volt.

      Han står vid skjulet och visar stolt upp sin knappt existerande biceps. Hans hand knyter sig, och Dannberg nickar.

     "Ni kan nog låna mina, så här kan häcken inte se ut."

       Det går inte att se in på vår gård, men det är lite det som egentligen är poängen. Jag önskar vi kunde skita i häcken och låta den växa tills ingen granne ser över den eller kan komma igenom den.

      "Jag hämtar min sax åt er", säger Dannberg och försvinner in i häcken igen.

      "Kan vi inte gödsla häcken lite mer?" viskar jag åt Volt när han kommit tillbaka från skjulet med en minst lika rostig häcksax till.

      "Vi kan plantera taggbuskar." Han för sin solvarma arm om mina axlar.

      När Dannberg igen dyker ut genom häcken med häcksaxen i högsta hugg tänker jag mig taggar som går genom trikå.

      "Nu ni, nu blir det klippas", säger han och singlar över en rostfri sax.

      "Tack ska du ha", säger Volt och Dannberg försvinner in bland löven. "Bäst vi klipper innan han börjar klaga på att vi inte följer reglerna."

      "Men ett år till och det skulle vara högt nog för att sluta bry oss om kläder." Jag gör en dannbergsk båge med handen över häcken. Höjer lite extra för att vara säker.

      "Ingen har sagt att du tvingas ha något på dig nu heller." Volt rycker på axlarna.

      "Dannberg skulle väl klippa ner hela jävla häcken då."

 

Jag sätter mig i köket med mitt överlånga linne och lyssnar hur tvättmaskinen sakta tar upp vatten och så småningom börjar slunga. Ryggen vilar mot pinnstolen, axeln och pannan mot väggen. På andra sidan väggen fyller maskinen lägenheten med ett monotont surrande. Vattenglaset står halvtomt framför mig.

      Utanför de gläntade kökspersiennerna skymtar solen. Jag bestämmer mig för att sätta mig utomhus, för att slippa lyssna på trosorna och sockorna som åker omkring i trumman och sedan ska hängas och sorteras. På vägen ut sträcker jag handen in i den fula jackan jag endast har hemma. Jag har börjat ha cigaretterna där. Volt har aldrig tyckt om att jag feströker, att jag fortfarande sparar på cigarrettasken. Det är inte ofta jag gräver i den. Fingrarna hittar askens kant och petar upp locket och silverpapperet. Det finns så få cigaretter kvar att det är förhållandevis enkla att fiska upp. En helvit pinne vilar mellan mitt pek- och långfinger på höger hand när jag öppnar ytterdörren, mot handflatan trycker tummen en tändare.

     Jag sätter mig med benen ihop, knäna mot marken och benen åt sidan på stenplattorna. Linnet är långt, når över halva låret, men jag har ändå svårt att inte känna mig naken. Bakom häcken som vi klippte dannbergskt hög nog kan jag höra hur semestrande Dannberg kör omkring med sin gräsklippare på sin gräsmatta som inte är överdrivet stor. Vår gräsmatta växer fritt och det är väl mest en tidsfråga innan han dyker genom häcken med sin arga svartorangea Stiga-klippare.

      Tändaren knäpper till några gånger innan en låga. Filtret mot mina läppar känns redan främmande, asken har hängt med länge nu, inte länge nog för att innehållet ska ha torkat, men minst ett år. Redan när filtret är mellan läpparna går den unkna smaken att känna, men jag tänder trots allt. Lågan nuddar ändan, papperet får en röd kant och genom filtret sprider sig det unkna på min tunga. Det första blosset smakar äckligare dess längre tid det gått sen sist. Fingrarna kommer att lukta svagt hela dagen. Jag drar det långa håret bakåt med min fria hand, undviker att få röklukt på mig.

      Det glöder i spetsen när jag drar ett bloss. Det smakar gammalt, smakar krognätter och låtar som flödar ut genom sprickorna i en gammal byggnad. Det blir inte så många fester, inga långa nätter och morgonpromenader hem längre.

      "Aj aj", ropar Dannberg genom en glugg i häcken. "Va sku Volt din säga om tobaken?"

      Innan jag hinner svara, bara ler mot honom, åker gräsklipparen vidare.

      När cigaretten hunnit brinna ner till filtret trycker jag den brunna ytan mot stenplattan intill husväggen. Det blir en svagt mörk prick på stenen, jag stiger upp och håller nattlinnsfållen nere med handen.

      Gömmer fimpen under kaffesumpen i soporna.

 

Satu Laukkanen vann första pris i Arvid Mörne 2015 och är tidigare redaktör för Kontur.

I det hopplösa hoppets tidevarv

 

 

Kolumn

 

Den nya regeringen säger att kulturen är ett av dess spetsprojekt under de kommande fyra åren. Men regeringsprogrammet ger kommunerna nya lösningar för att minska utgifterna, också inom kulturutbudet. Det får kulturminister Sanni Grahn-Laasonen att hoppas på det bästa.

 

Text: Julius von Wright

 

Den nya regeringen har inte talat värst mycket om nedskärningar inom kulturen, snarare har de varit måna om att betona kulturen som ett av sina spetsprojekt.

 

Visst, den grundläggande kulturundervisningen nämns i regeringsprogammet som ett område som ska utökas. Det samma nämndes även i förra regeringens program, så något nytt är det inte.

 

Och visst, de tre S:n – Juha Sipilä (C), Timo Soini (Sannf) och Alexander Stubb(Saml) – har inte släpat kulturen till giljotinen för att möta ödet som så många andra områden mött.  Det är kanske inte i sig överraskande, då kulturpolitiska sektorns budget redan nu är så pass liten jämfört med andra.

 

Men läser man mellan raderna i regeringsprogrammet så ser man att det finns krav på, eller önskningar om, inbesparningar även i kulturutbudet – i kommunerna.

 

Regeringen skriver i sitt att kommunerna inte ska få fler skyldigheter under denna regeringsperiod, utan att dessa ska minska till ett värde av totalt en miljard euro.

 

”Lagen om kommunernas kulturverksamhet” nämns i listan över lagar som kommer att påverkas av detta mål. Regeringen kommer att uppmana kommunerna att tillsammans med tredje sektorn och företag utveckla sin kulturservice för att ” ge betydande besparningar i den offentliga ekonomin”. Den före detta kulturministern Paavo Arhinmäki (VF) frågar försynt på Twitter ”I vilken kommun kommer biblioteken först att börja kosta?”.

 

Det är bra med en lokal förankring då det offentliga kulturutbudet ska utarbetas, det måste ske i kommunerna. Men nyckelordet är just det ”offentliga” – det är en princip som måste bevaras särskilt i frågan om biblioteken. Den nya kulturministern Sanni Grahn-Laasonen (Saml) säger i att hon hoppas att kommunerna aldrig diskuterar en sådan möjlighet.

 

Men möjligheten finns där och genom en ny annorlunda lagstiftning så skulle ingen behöva hoppas, inte heller Grahn-Laasonen, utan servicen kunde säkras som avgiftsfri. Snarare går vi mot det andra hållet, där vi alla får hoppas.

 

Varför ska något vara gratis? Eller om det ska vara gratis, så kan det väl skötas av frivilliga, bli en del av det så kallade finländska talkot? I kommuner med kärv ekonomi kan steget för dessa frågor att bli verklighet vara överraskande kort. Så vi får fortsätta hoppas.

 

Det ska bli intressant att se vad som sker ute i kommunerna, hur de använder privata och tredje sektorn för att skära på sina kostnader.

 

Och det ska bli intressant att se hur undervisnings- och kulturministeriets ekonomiska understöd påverkas under de kommande åren. Understöden till konstutövare spelar en stor roll särskilt i säkrandet av minoriteters kulturutbud och ännu har det inte hörts mycket om dessa pengar. Vi får fortsätta hoppas.

 

Julius von Wright är redaktör för Kontur